Livet är orättvist...

Visst kan inte allt vara lika för alla.... det vet jag sedan läääänge... men ändå.... livet är ändå orättvist.... det jag tänker på är min lilla syster som inte fick den tiden på jorden som hon så gärna ville ha... hon hade många tankar om livet och vad hon ville göra.... DRÖMMARNA var många...
Hon ville resa mer än det hon gjorde... hon ville bygga sitt hus och hon ville utbilda sig mera.... men allt detta togs ifrån henne sommaren 2010....

Sommaren 2010 hade knappt börjat och sedan gick det inte som planerat... den 4 Juli var den sista dagen som hon tog sitt andetag..... Hon blev bara 39 år 2 månader och 5 dagar....

Processen om rättvisa har bara börjat... visst vi har kommit en bit på väg... men vägen är fortfarande lång att gå.... Charlotte (Trine) ska få rättvisa för det som gjordes mot henne... ingen ska behöva få utstå det som hon fick göra....

Idag har det gått 1 år 3 månader och 15 dagar sedan hon lämnade oss... och det är 1 år och 3 månader och 15 dagar för läääänge....

Aftonbladet har skrivit under tid nu om hur psykvården i Sverige fungerar... tycker att alla skulle gå in o läsa om det....
Du som jobbar inom vården... ta dig en funderare på hur det skulle vara om det vore du som var patient.... till dig som kommer som anhörig och ser psykvården utifrån tycker jag ska ställa frågan om är detta rätt det som sker och vad mer kan göras för att patienten ska må bra... är mediciner alltid den rätta vägen.... för vem vet vad det kan ställa till med.... Min syster kostade det livet för....

..... JAG SAKNAR MIN SYSTER .....

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=charlotte-trine

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Läs mer

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Läs mer

Mitt namn...

Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Läs mer

....Pussel....

Leta i den här bloggen