Fortsätt till huvudinnehåll

Livet är orättvist...

Visst kan inte allt vara lika för alla.... det vet jag sedan läääänge... men ändå.... livet är ändå orättvist.... det jag tänker på är min lilla syster som inte fick den tiden på jorden som hon så gärna ville ha... hon hade många tankar om livet och vad hon ville göra.... DRÖMMARNA var många...
Hon ville resa mer än det hon gjorde... hon ville bygga sitt hus och hon ville utbilda sig mera.... men allt detta togs ifrån henne sommaren 2010....

Sommaren 2010 hade knappt börjat och sedan gick det inte som planerat... den 4 Juli var den sista dagen som hon tog sitt andetag..... Hon blev bara 39 år 2 månader och 5 dagar....


Processen om rättvisa har bara börjat... visst vi har kommit en bit på väg... men vägen är fortfarande lång att gå.... Charlotte (Trine) ska få rättvisa för det som gjordes mot henne... ingen ska behöva få utstå det som hon fick göra....

Idag har det gått 1 år 3 månader och 15 dagar sedan hon lämnade oss... och det är 1 år och 3 månader och 15 dagar för läääänge....

Aftonbladet har skrivit under tid nu om hur psykvården i Sverige fungerar... tycker att alla skulle gå in o läsa om det....
Du som jobbar inom vården... ta dig en funderare på hur det skulle vara om det vore du som var patient.... till dig som kommer som anhörig och ser psykvården utifrån tycker jag ska ställa frågan om är detta rätt det som sker och vad mer kan göras för att patienten ska må bra... är mediciner alltid den rätta vägen.... för vem vet vad det kan ställa till med.... Min syster kostade det livet för....

..... JAG SAKNAR MIN SYSTER .....


http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/?filer=charlotte-trine

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......