Fortsätt till huvudinnehåll

Bra eller dåligt..... växelvisboende.... Samarbete....

Bra eller dåligt, det blir vad föräldrarna gör det till, växelvis boende. Gemensamt skapa en god uppväxtmiljö för barnet är viktigt från båda föräldrarna. Om goda förutsättningar finns, ger det barnet möjligheter till vardagskontakt med båda föräldrarna…. Föräldrarna behöver ha kännedom om vilka alternativ som finns när det gäller vårdnad, boende och umgänge, och vilka konsekvenser som det kan bli av olika val som görs…att ett barn inte har kontakt med sin andra förälder kan bli förödande för framtiden…. Vanligt är att barnens reaktioner kommer efteråt, när allt tycks ha fallit på plats då föräldrarna har separerat... Föräldrarna är de som främst kan hjälpa sina barn… men vid långvariga problem kan barn- och ungdomspsykiatrisks rådgivning behövas….men för det krävs det att föräldrarna samarbetar för barnets skull för att få till ett sådant möte…. 

I växelvis boende krävs ömsesidig respekt för varandra som föräldrar och för det enskilda barnet, omfattande kontakt, flexibilitet och gott samarbete mellan föräldrarna är viktigt…. Allvarliga och ihållande konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa… utan då undanhåller viktig information som har med barnet att göra (föräldramöten, sjukvård, förskolan/ skolans kontakter, saker som sker det som händer i det dagliga kring barnet). Gemensam vårdnad är att föräldrar ska komma överens i viktiga frågor som rör barnet i ett gemensamt ansvar…. detta bygger på att föräldrarna samarbetar för barnens skull och inte motarbetar varandra. 

Samarbete mellan föräldrar utgör kärnan i allt föräldraskap. Behovet av samarbete betonas i såväl teori som i tidigare forskning. [...] Samarbete skapar sammanhang och kontinuitet i tillvaron för barnen (socialstyrelsen).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......