Fortsätt till huvudinnehåll

Tillsammans är vi STARKA

I bland så är man bara så himla trötter…. Så trött att man bara vill gräva ner sig någonstans….  Ibland vill man bara skrika och gapa, bara få vara ifred…. Vara ifred för att få ligga i soffan och bara vara…. Bara vara utan att någon hoppar på en…vill ngt…osv…. vissa dagar vill man bosätta sig på en öde ö helt själv eller rent utav bara resa bort för en dag eller två…. andra dagar så vill man bara få sova en hel dag… en dag utan att behöva gå upp för att göra en massa måsten…. Men att man känner så är egentligen inte barnens fel… utan det är all stress som man är omgiven av…. Stress som man försätter sig i…. Jobba… hem… aktiviteter…. Skola… osv… så om och om igen….


Men så har man en helg som denna… dagar som man vill ha om och om igen… barnen är hemma och vi hittar på massor med mys och kul…. Allt från att bara vara till att göra lite av alltmöjligt familjemys…. Aktiviteter och annat….. ätit gott…. Umgåtts och bara haft det toppen och bra… hunnit med att träffa goda vänner…

Måste bara säga att jag är omgiven av underbara barn, Alexander, Linnéa, Fredrik, Moa, Filip och Alicia…. Barnen gör en full av liv och lust… och de ger en så mycket… och den kärlek som jag känner till med alla är enorm.   Och underbara vänner. Och mina vänner vet jag var jag har när stunden kräver det…Och så min underbara man som jag älskar så oerhört mycket….min man Patric som jag gifte mig med för snart tre år sedan… och vi har hunnit med att vara tillsammans i dryga fem år och till hösten är det 6 år sedan…. Men vi har känt varandra i snart 7 år…. Oj vad tiden springer på fort



Ibland är det viktigt att stanna upp och lyssna på sin kropp och sina tankar… och inte bara stressa på…. Viktigt att se sig om i livet och betrakta sitt liv utifrån…. Uppskatta det man har och se möjligheter i allt som händer…. även i de stunder då det känns tungt och motigt…. Tillsammans är vi starka…. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...
Skicka en kommentar
Läs mer

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....
Skicka en kommentar
Läs mer

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...
Skicka en kommentar
Läs mer