Fortsätt till huvudinnehåll

Tillsammans är vi STARKA

I bland så är man bara så himla trötter…. Så trött att man bara vill gräva ner sig någonstans….  Ibland vill man bara skrika och gapa, bara få vara ifred…. Vara ifred för att få ligga i soffan och bara vara…. Bara vara utan att någon hoppar på en…vill ngt…osv…. vissa dagar vill man bosätta sig på en öde ö helt själv eller rent utav bara resa bort för en dag eller två…. andra dagar så vill man bara få sova en hel dag… en dag utan att behöva gå upp för att göra en massa måsten…. Men att man känner så är egentligen inte barnens fel… utan det är all stress som man är omgiven av…. Stress som man försätter sig i…. Jobba… hem… aktiviteter…. Skola… osv… så om och om igen….


Men så har man en helg som denna… dagar som man vill ha om och om igen… barnen är hemma och vi hittar på massor med mys och kul…. Allt från att bara vara till att göra lite av alltmöjligt familjemys…. Aktiviteter och annat….. ätit gott…. Umgåtts och bara haft det toppen och bra… hunnit med att träffa goda vänner…

Måste bara säga att jag är omgiven av underbara barn, Alexander, Linnéa, Fredrik, Moa, Filip och Alicia…. Barnen gör en full av liv och lust… och de ger en så mycket… och den kärlek som jag känner till med alla är enorm.   Och underbara vänner. Och mina vänner vet jag var jag har när stunden kräver det…Och så min underbara man som jag älskar så oerhört mycket….min man Patric som jag gifte mig med för snart tre år sedan… och vi har hunnit med att vara tillsammans i dryga fem år och till hösten är det 6 år sedan…. Men vi har känt varandra i snart 7 år…. Oj vad tiden springer på fort



Ibland är det viktigt att stanna upp och lyssna på sin kropp och sina tankar… och inte bara stressa på…. Viktigt att se sig om i livet och betrakta sitt liv utifrån…. Uppskatta det man har och se möjligheter i allt som händer…. även i de stunder då det känns tungt och motigt…. Tillsammans är vi starka…. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas...... 
Skicka en kommentar
Läs mer