Fortsätt till huvudinnehåll

Resan...

Snart är denna resa satt till sitt slut för denna gång.... Jag kom hit till Thailand för snart nio månader sedan... En resa som gett mig såååååå mycket.... Mentalt, känslomässigt... Det har varit nedgångar och motgångar.... Många möten... 
Möten i en kultur som inte alla gånger är helt enkel.... 

Klimatet har varit skiftande... Regnperiod då vi kom hit jag och min son Alexander..... efter regnperioden hade vi några sköna veckor som gav sol värme och klar himmel med värme som var behaglig.... KALLA perioden gjorde sin entré i december....temperatur ned till 14-15 grader om natten och en dags temp på omkring 23-25 grader.... Hur konstigt det än låter så var det otroligt smärtsamt med kylan... Denna period sträckte sig in i slutet av januari... Februari kom och med den kom också värmen.... Varmare och varmare har det blivit för var dag... De senaste veckorna har tempen legat lång över 35 grader... Dock har vi även börjat komma in i regnperioden igen, men det är något som inte har visat sig så tydligt än.... Luftfuktigheten är hög och tillsammans med värmen så blir det enormt.... Ingen går igenom det helt oberörd.... Den inhemska befolkningen klagar högljud själva och tycker att det är "laawn maak maak"(mycket mycket varm).... 
Flyttade in i ett bedårande hus.... Stort, tre sovrum med varsitt badrum till, vardagsrum, kök...egen pool... Alex tog ett rum och jag tog stora masterrummet.... Himmelsäng och hööööögt i tak.... Till området fanns en gemensam pool och ett gym. 

Besök till huset kom och åkte.... Tre av fyra av mina barn vistades hos mig.... Dock reste Alex åter tillbaka till Sverige i slutet av november. Det blev inte som han tänkt sig... Men han stannade dock i tre månader. Totalt hade jag 22 besökare i huset under alla månaderna.
Många upplevelser har det blivit och många äventyr tillsammans med dem. Koh Samet, akvarium, shoppingcentrum, marknader, apor, tempel, båtturer, snorkling, insjöar, djurparker, museum, konserter, eldshower, karaoke, med mera med mera.... 

Lärt känna dem bor här också....
Vilket härligt gäng.... Svenskar, Fillipiner, amerikanare, Engelsmänn, thailändare med flera andra nationaliteter.... Vilken otrolig blandning....wow.... Unga, gamla, män och kvinnor.... 

Jag är sååååååå otroligt tacksam för denna resa.... En resa för livet....
Mitt liv.... Min resa.... 

Fortsättning följer........ 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......