Fortsätt till huvudinnehåll

Vad säger man......

Vaknade tidigt denna morgon... jag inser ganska snart att jag inte har skött mig som jag ska.... jag känner hur det värker i huvudet och hur torr jag känner mig i munnen.... ja då var jag igång igen med att inte ha tillräckligt med vätska i kroppen.... säger åter igen.... hur kan det vara så att jag ständigt gör så mot mig själv.... hur kommer det sig att jag glömmer att dricka mitt vatten.... jag vet ju hur viktigt det är och vad som kan ske om jag inte tar och dricker mitt vatten....

Idag skulle jag åka in på föreläsning i Nyköping för att se på telebildsföreläsning som vi har direkt anknutet till Universitetet i Karlstad… men att åka bil själv var ingen tanke som var aktuell…. Neeee det var bara att stanna hemma…. Så jag har nu hela fm pimplat vatten för att försöka komma i balans…

SKÄRPNING EVA kan man lugnt säga… man kan ju inte säga att det är en nyhet för mig om detta med att jag måsta dricka…. Jag har ju haft denna sjukdom i fem år snart och jag vet vad som är viktigt för att inte bli dålig…. Vad är de då som gör att jag glömmer… hur ska jag få bukt med min glömska….eller mitt slarv….. Tips någon???

Föreläsningen då… jo den var intressant… den fick jag sitta hemma i soffan och titta på… jag kan se på den via nätet ”live”…. Det funkade det med… men det känns alltid bättre att vara på plats egentligen… Föreläsningen hölls av Camilla Berglund på Karlstad Universitet och hon pratade om ”Landskapets natur och kultur” och så blev det lite om ”Vad är ett miljöproblem”…. Har en ny uppgift som ska vara avklarad till nästa vecka….men innan jag sätter tänderna i den uppgiften så måste jag göra klar den som vi har till i dag som ska vara inne före kl 21:00 ikväll….. så jag har nu dryga timmen att kunna skriva lite innan jobbet för att sedan skriva mer i kväll då jag kommer hem….

Så nu till skrivandet av skoluppgiften….
.

Kommentarer

  1. Det finns såna här medecinklockor som påminner om när man ska ta medecin (vatten), kanske en bra investering? Man ska vara rädd om den lilla kropp man har. Den ska hålla ett tag!! Kram

    SvaraRadera
  2. hur ser dessa klockor ut... är det ngt som man bär på sig... ska nog googla på det o se om jag hittar ngt... tack för tipset. kramiz

    SvaraRadera
  3. Sätt larmet på mobilen med jämna intervaller. Den har du ju ALLTID med dig. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......