Fortsätt till huvudinnehåll

Jobba som lärare

Att jobba som lärare är spännande ,roligt, men även en nypa ångest…men roligt och inspirerande...
Man kan inte tävla om vem som är bäst på att vara lärare.... Det finns många duktiga och bra lärare. Men passionen måste finnas för de ämnen som man ska lära ut och man måste tycka om att förmedla kunskapen till eleverna.

Det går inte att köra på säkra kort eller att kopiera en tidigare lektion men visst kan man få inspiration på lektion.se... men man ska komma ihåg att ingen dag är den andra lik i skolans värld…

Som lärare måste man skapa hela tiden tillsammans med de elever man har under lektionen.

Kunskap går heller inte att föra över på någon utan man måste hitta vad som får dem att gå i gång på… något som de kanske inte tycker är lika häftigt som man själv tycker…. alla inspireras inte av samma saker men det gäller att hitta det som kan få de flesta till att vilja söka kunskapen…

Men jag kan inte tänka mig ett roligare jobb. Jag studerar till lärare och det är stundtals jobbig och stundtals så otroligt kul och det är just det som driver en framåt i studierna.

Ur boken: Lyckas som lärare med Birgitta Kimber


Att skapa ett klimat i klassrummet som ger alla barn möjlighet att lära sig utifrån sin förmåga.
Att skapa den ro i rummet som är förutsättningen för lärande.
Att skapa ett tillåtande gruppklimat där eleverna ser och uppskattar att alla är olika.
Att bygga upp en grupp utifrån att alla känner sig välkomna och behövda.
Att barnen känner sig sedda och märker att läraren tror på att de klarar av saker.
Att man som lärare har roligt, tycker om sitt jobb och ser problem som utmaningar som man växer av.
Att man gör vad man kan istället för att säga ”det går inte, vi har inga resurser” eller ”det elevunderlag vi har gör att vi inte kan lyckas lära dem något”.

Många lärare, skolkuratorer, skolpsykologer, skolsköterskor, föräldrar och elever pratar idag om den oro och otrygghet som råder i skolan. Denna oro visar sig på gruppnivå i form av stökiga klasser som försämrar arbetsmiljön för elever och lärare. Oron visar sig på individnivå i att barn har ont i magen eller bråkar, inte vill gå till skolan och faktiskt inte lär sig speciellt mycket trots att de inte har specifika inlärningssvårigheter.
Det finns många förklaringar till att så många skolor har problem med oro och otrygghet. Boken handlar främst om hur man kan ordna en bättre och tryggare arbetsmiljö för alla i skolan.

Nyckelpersonen är LÄRAREN. Birgitta Kimber berättar om sin stora tilltro till lärarens förmåga att skapa en miljö som främjar inlärning och ger trygga och glada elever.
Hon grundar sig på det hon sett i skolan, på alla observationer hon gjort av lärare som arbetat i ”tunga” områden och som trots minskade resurser lyckas skapa en trygg miljö som främjar inlärning. Dessa lärare har mycket att lära ut. De visar på den kraft som finns hos en god ledare. De har alla haft en vilja att utvecklas och har gärna prövat sig fram med nya metoder.
Lyckas som lärare ger en god grund för dig som vill utvecklas och lyckas som lärare.

Mycket läsvärd bok som skulle läsas av alla blivande lärare och alla aktivt arbetande lärare.

Kommentarer

  1. Verkar vara mycket tänkvärda ord i den boken. Men man måste komma ihåg detta även när man jobbat i ett antal år. För det verkar tyvärr som om många lärare glömt bort vissa bitar av det. Men jag tror inte att du kommer att glömma det för ett ögonblick. Gäller också att komma ihåg varför du stretar med studierna. Jo för att du brinner så otroligt mycket för att arbeta med barn och ungdomar i skolmiljö. Du kommer bli en toppenlärare. Ha en fortsatt bra dag och fortsatta studier. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......