Fortsätt till huvudinnehåll

Familjeråd...

Nu måste Patric och jag prata ihop oss om vilka sysslor det är lämpligt att barnen gör. Under årens lopp har jag totat ihop mängder av listor med uppgifter som ska göras och provat olika sätt att få barnen att göra det, hjälpa till med hemma, med sådant som diskmaskinen, dammsuga, (diska i nödfall), ta in och sortera REN tvätt, hänga tvätt…. Oftast har det fungerat en vecka eller två. Den lista som fungerade längst var när de fick tjäna ihop hela sin veckopeng själva genom att utföra olika sysslor som var prissatta, sås som att tömma diskmaskinen 5 kr(det var många år sedan visserligen). Men inte heller det höll mer än kanske fyra-fem veckor och då hade mormor dessutom ingripit genom att dubbla lönen för varje utförd syssla för att uppmuntra dem att hjälpa till mer hemma eller så kom hon själv o hjälpte till med sysslorna hemma… vilket i sig inte ska behövas och det är heller inte hennes uppgift….hon har ju mycket med sitt också. Detta gör att det på något sätt känns lite meningslöst att gå igenom samma process ännu en gång, men kanske tar vi ändå ett litet steg framåt för varje gång vi försöker...o nu har ju barnen blivit äldre…. nästan vuxna skulle man kunna påstå…i alla fall 3 av 6 st....

Jag tror vi började för dryga 10 år sedan med att införa familjeråd som en fast rutin varje vecka. I början blev jag väldigt imponerad över hur seriösa barnen har varit i dessa möten. Ris och ros - allt diskuteras och argumenteras och vi alla ansträngde oss att lyssna med respekt . I början experimenterade vi lite med vilken dag som passade bäst. Till slut bestämde vi att söndag är en bra kväll för att avrunda helgen och för att diskutera allt som rör kommande veckan och vad som skett i i den gångna veckan….Men det har inte nu mot slutet alltid varit så lätt att samla alla i familjen samtidigt numera…. Så det har varit glest mellan gångerna…. BÄTTRING BÄTTRING…

I kväll hade vi i alla fall delvis ett familjeråd för att gemensamt försöka komma fram till en lösning kring våra trassliga dagsrutiner. Vi kom fram till att barnen skulle hjälpa till mer och vi föräldrar ska sluta tjata…. kommer det att hjälpa… det återstår att se…. Jag hoppas hoppas hoppas…. Vi pratade också om Thailand som vi alla ska till i
december… och vilka nödvändigheter som det för med sig…. Nya pass och sprutor med mera som ska fixas inom två veckorstid…

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......