Fortsätt till huvudinnehåll

Fattigdom...

Igår var jag in till grannbyn....
Fullt med folk... Turister... Lokalbefolkningen... Rika och fattiga....
Stress och jäkt ligger över byn oavsett om du är boende eller turist.... Hinna med att handla... Hinna med just den bussen eller just den taxin.... Hinna med båten... 
När man sitter stilla på ett ställe och överskådar händelserna så fascineras man av vad som egentligen sker....
Kvinnan som kom på mopeden full med saker som slingrar sig snabbt mellan bilar och trafikanter av alla de slag. Rutinerat för hon sig smidigt mellan de övriga trafikanterna. 
Mannen som jäktar med sin kärra som är påväg i all hast.... Turisterna som stressar med sin väskor... Turister som jäktar runt på mopeder.... Överallt dit man tittar så ser man just stressen lysa.... Barn som skriker och föräldrar som kvickt drar sina barn i armarna för att få dem att gå (små springa) efter dem i ett tempo som inte passar deras korta ben (de är ändå barn).

Sedan faller min a ögon på just honom... Han som står där mitt på gatan... Han som står där alldeles stilla...ensam utan att ta sig varken framåt eller bakåt.... Mitt i trafiken står han... Solen lyser och minuterna går..en halvtimma... Som blir timma och fler där till... Inga direkta rörelser alls.... Ett steg fram... Ett tillbaka.... Stilla.... Två steg fram.. Ett tillbaka... Stilla..... Länge stilla... Så ytterligare ett steg till tillbaka.... Kläderna är smutsiga.... Håret är tovigt.... Han har huvudet nedböjt....vaggar lite.... Är stilla.... I hans armar bär han på något som ser ut som ett hopvikt täcke....
Mina tankar går till vem är han och varför har han med sig ett täcke... Alla som passerar honom lägger inte någon notis till honom alls.... De bara passerar... Bilar och mopeder viker undan... Ingen som tutar... 
Hur kommer det sig att ingen ser honom.... 
Varför står han på gatan mitt i den kraftiga trafiken... Varför vistas han i den starka solen....

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...
Skicka en kommentar
Läs mer

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....
Skicka en kommentar
Läs mer

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...
Skicka en kommentar
Läs mer