Fortsätt till huvudinnehåll

Känner mig OFF....

Sårbar.... Naturligt nedstämd...

Svacka, känna sig låg, är en naturlig del i livet att känna från och till i bland. Dessa dagar man känner sig deppig eller låg och inte känna sig på strålande humör är jobbigt och det går dessa gånger inte hoppa över utan det måste bara att ta sig igenom det som sker.... man vill bara dra ngt gammalt över sig och sova... stänga dörren.... vara asocial med andra.... orsaken till varför man känner så kan variera från person till person.... bråk i familjen, bråk med en vän, trött eller har det besvärligt på jobbet.... nedstämdheten kan vara för att man befinner sig i en fas i livet man lättare blir deppig.... vissa känner av vinterhalvåret och andra känner av våren..... 
Jag känner mig inte tillräcklig just nu.... känner att jag vill hinna med mera... känner att livet springer på lite för fort för att jag ska hinna med..... 
Det jag känner att jag måste hinna med är: Min familj, min underbara barn och mina barn och bonusbarn..... känner att jag skulle vilja ge var och en av dem egen tid.... jag har mitt arbete som jag brinner för och känner att jag kan göra en skillnad i verksamheten och pedagogiken... men att jag skulle vilja ha mera tid för att hinna med mera... mina vänner... ja vad säger man om dem... jag vet vilka mina vänner är och jag tror att mina vänner vet var de har mig... nu har det varit en period då jag inte hunnit med att träffa dem alla... även om jag inte har träffat dem så finns dem där i mitt hjärta... som man säger det är inte kvantiteten av mötet  utan kvaliteten då man ses.... Vidare har jag mina studier.... jag har klarat mig så här långt och känner mig stolt över att jag har pluggat dryga 2 år och har mindre än 1½ år kvar....är klar sommaren 2012.... 
Just nu känns det som jag bara står och stampar och stampar och kommer ingenstans...
Jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör... men ändå känns det ensamt att känna som man gör...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...