Fortsätt till huvudinnehåll

Barnen....

Viktigt är att barn har sina föräldrar.... inte bara den ena föräldern... ett barn som inte kan identifiera sig med sina båda föräldrar kommer i framtiden känna en saknad som kommer att påverka dem i beslut med mera. 
En skilsmässa är en livskris, en påfrestande livshändelse. Barn saknar det stöd de skulle önska,  från föräldrarna men även från andra anhöriga, vänner... även skolan skulle de behöva stöd ifrån... 
Nästan en 1/3 av alla barn i Sverige har skilda föräldrar. 
Hur upplever de förändringen? 
Vilka är deras önskemål och behov? 
Vart vänder de sig om de behöver stöd?


Det som är beklämmande är att det är så många föräldrar som inte kommer överrens efter det att de gått ifrån varandra..... och detta kommer barnen få lida för.... man skyller så mycket på varandra och tror ofta att den andra föräldern är sämre och inte är bra nog mot barnen.....


Jag skilde mig för många år sedan från mina tre första barns pappa... han och jag har inte pratats på många åååååår.... ngt som i förlängningen som barnen fått lida av.... Tyvärr......
Sedan har jag ett barn med ytterliggare en man..... vi har ett barn som idag är 5 år och vi har ett toppen  bra samarbete. Vi kan prata med varandra och vi kan mötas. Lillan som vi har 50% känner sig trygg mycket på grund att jag och mitt X ser Lillan för hennes behov och att hon känner sig trygg med oss i den relation som vi alla har till varandra. Min nuvarande man och mitt X kan oxå mötas och det ser jag som en stor fördel för ett gott och bra samarbete för Lillans skull. 


Skulle önska att alla de barn vars föräldrar skilt sig skulle få uppleva att ens föräldrar kan mötas utan bråk och sarkasmer med mera där samarbetet får plats för allas trevnad och välbefinnande.





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...