Fortsätt till huvudinnehåll

Midsommarhelgen....

Positivt överraskad över att helgen har varit så kul som den varit....
Helgen började redan i torsdags med att umgås hemma.... Fix inför midsommar och inför sommaren i allmänhet ute på verandan...

Fredagen startades med en låååååååååååååååååååååång sovmorgon.... och gissa om det var skönt... något som vi alla behövde här hemma....
Sedan var det fullfart med att fixa med de traditionella kransarna.... och det var kul att få göra dem.... jag gjorde i år bara två stycken......

Vidare var det att fixa sig för att inta sillunchen hos Bosse och Ingrid.... Alltid lika trevligt att vara där.
Fick en present av dem... ett smyckesätt av dem alla i familjen. Gissa om de var fina.
Satt då inte länge förrän jag spillde rödvin över min vita klänning...... HM... Ingrid fixa det med lite mirakelmedel....
Brukligt de sista åren har vi haft Brännboll på fotbollsplanen... men det blev det inte i år... I år kände vi inte för att hålla i det alls....  Vet inte om det var ngn där och spelade... Den staffettpinnen ges till någon annan.....

Efter lunchen hos Bosse och Ingrid så var det att fixa till det som skulle tagas med till familjen Karlsson.  Fullt med folk hos dem, hjärtligt och trevligt.... mat och dryck och goda skratt....
Kvällen avslutades med att gå till Hembygdsgården för dans till Baccus.... och det var hyper kul det.... för den som inte kom.... de missade verkligen en trevlig kväller där...
Träffade många nära och kära och även barndomsvän.... Hur kul som helst.

Söndagen=soooooov lääääääääänge.... min man var lite tröttare än vanligt och lite bakis.... fix och trix hemma och sedan var det lunch och gött gött hemma... fixa sig inför kvällen.... DANS igen...

Lerbologe var målet.... iväg med vänner till Lebologe för dans... och hur kul som helst var det.... 350 st var vi som åt gott och drack gott och sedan svängde om till Baccus igen.... mycket dans blev det... och det må jag säga det har jag känt av idag med att ha ont i vaderna och i mina fötter....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......