Fortsätt till huvudinnehåll

711 dagar sedan....

Första dagen till skolan i årskurs 1. 
En förväntansfull tjej som skulle börja skolan
711 dagar av saknad.... idag är det 711 dagar sedan min lilla Lillasyster lämnade oss.... eller togs ifrån oss på grund av felbehandling på sjukhuset i Nyköping.....
Min Syster fick inte uppleva sin 40 årsdag.... hon fick inte vara med oss och dela de stunder i familjen av högtidsdagar med mera....
Hon fick inte göra den resa som hon ville göra och som hon hade planer på att få göra..... bygga sitt eget hus.... resa mera utomlands.... studera till det hon vill bli... och få måla de konstverk som hon så gärna ville.....

Neeeee allt detta togs ALLT ifrån henne mot hennes vilja.... Allt för på grund av försummelse och okunnighet i yrket....

Utanför huset jag och min syster i Verdal, Storingvalsvei (Norge)


Nu är det 19 dagar kvar till 2 års-dagen av hennes bortgång...
Charlotte (Trine) Myrheim fick bara 39 år 2 månader och 5 dagar i livet.... och hon som verkligen hade så mycket mera att leva för.... hennes liv togs ifrån henne alldeles för tidigt.....

Min systers minne finns i oss alla och en var som fick möjlighet att få lära känna henne och få träffa henne med sin glädje och givmildhet som hon gärna delade med sig.

Sista bilden som togs på henne.... någon daga innan hon lämnade oss.... 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......