Vinnare eller förlorare....

Vad är det viktigaste i livet...

Jag vet vad som är viktigt... jag vet att man inte ska se andra som viktigaste i livet eller att det är saker eller ting som är viktigast...

Det som verkligen är viktigt är sig själv... JAG är viktig... Jag är den som är av betydelse för mig....

Om jag inte visar mig själv den respekten så kommer jag att gå under....

JAG ÄR VIKTIG.... JAG ÄR VIKTIG I MITT LIV...

Om jag inte är rädd om mig själv... vem ska då vara det...

Jag har gått genom mycket i livet och jag har alltid satt alla andra före mig själv... jag har alltid tyckt att andra är mer viktig än mig själv... VARFÖR???

Varför utsätter man sig själv för repektlösheten mot sig själv....

Jag har låtit andra ta mer plats... då menar jag inte kroppsligt eller språkligt... Det jag menar är att jag låtit andra ta mer plats i mitt mentala.... jag har inte tillåtit mig själv att existera i mitt eget sinne....

Jag har varit sjuk i omgångar i mitt livet... jag har gått på mängder av mediciner med mera i livet och jag gör det än idag med.... ändå låter jag mig själv misshandlas.... mår man bättre av det...

Jag har låtit andra styra livet även om jag delvis varit delaktig... men jag har inte gjort något för mig själv... något som fått mig att må bra... något som är av betydelse för mig....

Jag har kommit till den gränsen då jag behöver ta plats i mitt eget liv.... ta ansvar för mig och mina drömmar.... ta ansvar för min framtid...

Vem är vinnare och vem är förlorare i livet.... vinnare är vi då vi kommit fram till att vi måste sätta oss själva i första rummet för att kunna vara för andra också.

För en tid sedan frontade jag väggen fullständigt i livet och jag genomgick en stor förändring i mitt liv.... Mycket förändrades.... Jag var tvungen att lära mig nya saker som är av betydelse... Jag reste iväg och fann något som jag inte hade förväntat mig... Jag fann framtiden... jag fann en nystart... jag fann mig själv....

Jag har under många år varit så stressad... så jagad... så jagad av mig själv... jagad av mina krav och mitt kontrollbehov... tagit på mig förmycket... låtit andra komma före... låtit mitt liv styras av andra...

Äntligen är jag påväg... Jag är påväg... jag har funnit det som är viktigt....

LIVET ÄR FÖR KORT FÖR ATT INTE LEVAS....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Läs mer

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre. I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det. Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin. Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall. Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Läs mer

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......

Läs mer

....Pussel....

Leta i den här bloggen