Dödsfall på lasarettet....

Nu ikväll fann jag att läsa om min syster på SN-upplagan på internet...... http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.881844

Charlotte Myrheim avled i somras på psykenheten på Nyköpings lasarett. Ingen vet varför hon dog så plötsligt, hon blev bara 39 år. Varken polis, sjukhuset eller hennes anhöriga misstänkte självmord.

Chefsläkare Per-Olov Gustafsson har gjort en anmälan till Socialstyrelsen enligt Lex Maria.

På grund av akut påkommande andningssvårigheter och allmänpåverkan förflyttades hon efter ett par veckor till medicinkliniken. Hon blev efter en tids vård och förflyttades tillbaka till psykiatriska kliniken.

I början på juli påträffades Charlotte Myrheim livlös i sin säng, och trots att hjärt-lungräddning sattes in gick hennes liv inte att rädda. Vid den rättsmedicinska obduktion konstaterades kroniska sjukliga förändringar i lungorna med tecken på akut lunginflammation samt något förhöjda koncentrationer av läkemedel.

Vi känner svek, besvikelser, och ett enormt oförstående för allt som skett. Ingen vill ge oss svar och vi är maktlösa i vad som skett.

I Nyköping har det förekommit kritik mot psykvården... anmälningar har kommit in men ingen förändring har skett inom psykiatrin…Frågan är, när kommer detta inträffa igen? När ska nästa försvarslösa dö pga. ansvarsbrist inom sjukvården?

Det som sker i korthet är att Charlotte hittas medvetslös på sitt rum i mitten på juni efter att ha varit inneliggande i ca två veckor. Hjälp tillkallas och man flyttar Charlotte till intensiven för akutvård. Här blir hon i någon dag och det anses att hon är färdigbehandlad för den lunginflammation som hon fått. Antibiotika är insatt. Ytterligare två veckor senare inträffar det fasansfulla, Charlotte påträffas död i sin säng på Psykkliniken i Nyköping. Personalen har inte sett till henne på dryga 9 timmar i hennes rum. Hon är kall och hennes liv gick inte att rädda.

Gahaaaaaa.... tror ingen kan förstå känslan om det som skett.....
vill bara skrika.... känner mig frustrerad........

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Läs mer

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre. I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det. Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin. Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall. Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Läs mer

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......

Läs mer

....Pussel....

Leta i den här bloggen