Fortsätt till huvudinnehåll

"Himlen kan gott vänta" (Johanna)

Har tankar till alla dem som kämpar idag.... de som kämpar mot sjukdomar i livet som tär på en men ändå kämpar på....


En som värkligen kämpar på är JOHANNA
http://www.sn.se/bloggar/johanna

Att läsa om hennes kamp mot cancern... "HIMELN KAN GOTT VÄNTA"


Hon skriver om livet och vardagen som den ser ut för henne och hennes två barn och om kärleken i hennes liv.
Glädjen som Johanna sprider är otrolig.... för att förstå vad jag menar måste du ha träffat henne först....


Första gången som jag träffade henne var för 4 år sedan och då var det jag som var sjuk och var på väg mot en opereration (hade ett år tidigare gått på cellgifter och fått ta bort min hela tjocktarm och nu skulle jag även tabort påsen på magen för att vidare tabort resterna av min ändtarm... och bygga en konstgjord del istället...).... vi var på inskolning på förskolan med våra töser..... jag var "off ".... vi sågs många gånger i hallen på förskolan och hon spred en så otrolig glädje kring sig på ett helt underbart sätt ngt som jag sög åt mig av i den kamp som jag då själv gick igenom. Idag är jag "frisk", och med modifikation, konstgjordändtarm och ingen tjocktarm alls.  En kamp som jag kämpade massor i och jag kom till insikt med många saker som förändrade mig i mångt och mycket. I min egen kamp som jag vid tillfälle kommer att återkomma till.

En tid senare så kom det sig att Johanna drabbades själv av den förödande sjukdomen "cancern"..... hon kämpade och besegrade det.... glad var hon i allt ändå...

För ett år sedan var vi på "Tjejfest" hemma hos underbara Veronica (som jag oxå kommer att komma in på om vid tillfälle) och här på festen berättade Johanna om vad som åter drabbat henne...CANCERN

Johanna skriver idag blogg i SN.... en blogg som jag vill förmedla vidare till dig som läser detta.... följ Johannas kamp mot cancern. Hur hon klarar vardagen tillsammans med sina nära och kära och sina två underbara flickor och tillsammans med kärleken i hennes liv.


Johanna du kommer att klara det!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......