Fortsätt till huvudinnehåll

Konflikt och ansvar....

Konflikter mellan vuxna och barn uppstår i allt mänskligtumgänge.... det är alltså inte så att man misslyckas som förälder för den skull för att man kommer i konflikter med sina barn.... Konflikter kan vara en viktig del och källa till utveckling... förutsatt att vi vågar att försöka att hantera dem... ett undvikande av konflikt kan ses som ett svek.... att veta att man kan hantera en konfliktsituasion framöver i livet är en trygghet med att man vet att man inte skyggar bakåt.... o man vet att man klarar av det.... även om det är jobbigt....  Konflikter behöver ju inte mynna ut i att man blir osams med osämja, tigande, motvilja eller olust....

Våra barn är fantastiska..... de har alla anlag till viktiga sociala kompetenser (ngt som vi inte får underskatta).... kompetenser som hela tiden utvecklas i samspel med andra och för framtiden som vuxna.... även vi vuxna lär oss hela tiden (av de som omger oss... av barnen, kolleogor, syskon, familjen med flera)...

Vuxnas viktigaste uppgift är att lära barn att hantera krav, motstånd och motgångar...men oxå att skydda dem mot sådant överväldigadner motgångar som får dem att uppleva för stora tvivelkring sina kompetenser och kvaliteter.... barn kan många ggr på ett otydligt sätt överbelastas av ansvar, anklagelser, förväntningar med mera om livet som förstör deras upplevelser av livets värde....

Våga ta ansvar.... var inte konflikt rädd.... se inte konflikten som ett nederlag utan som en framgång till förståelse och lärande....

som en vis man sa en gång:
Man ska inte se sina misstag som misstag utan man ska se dem som ett mindre lyckande som man lär av.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......