Fortsätt till huvudinnehåll

Sorgen och julen... Mamma och Ingvar skriver.....

Charlotte som är enormt saknad av oss alla.

Detta skrev mamma i SN i december..... om hennes dotter och min syster.....
Sorgen och julen

Efter fem månaders sorg, frustration, hjälplöshet, ­lidande och saknad sitter vi nu inför årets största helg, julen. Vi som anhöriga har en stor önskan, att få tillbaka Charlotte men vi vet ju att det är omöjligt. Därför är det ont och svårt att fira denna högtid utan henne.

Hon älskade julen, få gå i affärer och gladde sig åt att få köpa julklappar åt alla hon älskade.

Denna jul sitter hon i himlen och har det säkert bättre med änglarna än här på jorden.

Vi läser nästan varje dag om hur psykvården inte fungerar. Vem bär ansvar för att vi har ­blivit av med en god och snäll syster, dotter, moster och en mycket älskad vän - saknad av familj och många vänner?

Gunhild (mamma)
_________________________________________________

Detta skrev Ingvar i SN i december.....

Var finns vården?

Charlotte hittades medvetslös på mindre allvårds­avdelningen. Intensivvårdsavdelningen tillkallades och hon togs upp till IVA, där man konstaterade ­dubbelsidig lunginflammation – efter att de hade lyckats få liv i henne.

Dag två ville IVA skicka henne tillbaka för att ”man kan inte ha sådana patienter här”.
Dag tre lades hon in på medicin­avdelningen.
Dag fyra skickades hon ­tillbaka till mindre allvårds­avdelningen för vidare vård där.

Hon dog efter cirka två ­veckor. Detta efter ingen tillsyn på nio timmar. Cirka 2.15 vet man inte om hon levde, bara att hon låg i sin säng. Nästa gång någon ­tittade till henne var ­klockan 11.10. Hur är detta möjligt? Personalbrist?

Vet att tre jobbade natt - vad gjorde de hela natten?
Förmiddagspersonalen - vad gjorde den hela förmiddagen?

Varför kan inte psykiskt sjuka behandlas som andra människor?

Ingvar Forsling
förvaltare, medmänniska

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Känner mig OFF....

Sårbar....  Naturligt nedstämd... Svacka, känna sig låg, är en naturlig del i livet att känna från och till i bland. Dessa dagar man känner sig deppig eller låg och inte känna sig på strålande humör är jobbigt och det går dessa gånger inte hoppa över utan det måste bara att ta sig igenom det som sker.... man vill bara dra ngt gammalt över sig och sova... stänga dörren.... vara asocial med andra.... orsaken till varför man känner så kan variera från person till person.... bråk i familjen, bråk med en vän, trött eller har det besvärligt på jobbet.... nedstämdheten kan vara för att man befinner sig i en fas i livet man lättare blir deppig.... vissa känner av vinterhalvåret och andra känner av våren.....  Jag känner mig inte tillräcklig just nu.... känner att jag vill hinna med mera... känner att livet springer på lite för fort för att jag ska hinna med.....  Det jag känner att jag måste hinna med är: Min familj, min underbara barn och mina barn och bonusbarn..... känn...

I rymden finns inga känslor.....

Såg häromdagen en film som heter "I rymden finns inga känslor"..... Killen i filmen har Aspergers ... han vill ha allt i en viss ordning...  har svårt med att bryta sina rutiner... han är fixerad vid tid och former... vill inte ha  fysiskkontakt . Utdrag från Wikipedia.... "personer med Asbergers har normal eller hög intellig ens och normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga och specifika intressen. För att ställa diagnosen är det även nödvändigt att symptomen framträder under tidig barndom och att det leder till en signifikant funktionsnedsättning i det dagliga livet. Aspergers syndrom kan vara svårt att avgränsa från snarlika begrepp som högfungerande autism och autistiskt syndrom. I de förslagna kriterierna för DSM V, kommer Aspergers syndrom helt försvinna som diagnos. Istället blir diagnosen autism mer tydligt specificerad i olika underkategorier. Aspergers syndrom medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel / social kom...

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...