Fortsätt till huvudinnehåll

Sorgen och julen... Mamma och Ingvar skriver.....

Charlotte som är enormt saknad av oss alla.

Detta skrev mamma i SN i december..... om hennes dotter och min syster.....
Sorgen och julen

Efter fem månaders sorg, frustration, hjälplöshet, ­lidande och saknad sitter vi nu inför årets största helg, julen. Vi som anhöriga har en stor önskan, att få tillbaka Charlotte men vi vet ju att det är omöjligt. Därför är det ont och svårt att fira denna högtid utan henne.

Hon älskade julen, få gå i affärer och gladde sig åt att få köpa julklappar åt alla hon älskade.

Denna jul sitter hon i himlen och har det säkert bättre med änglarna än här på jorden.

Vi läser nästan varje dag om hur psykvården inte fungerar. Vem bär ansvar för att vi har ­blivit av med en god och snäll syster, dotter, moster och en mycket älskad vän - saknad av familj och många vänner?

Gunhild (mamma)
_________________________________________________

Detta skrev Ingvar i SN i december.....

Var finns vården?

Charlotte hittades medvetslös på mindre allvårds­avdelningen. Intensivvårdsavdelningen tillkallades och hon togs upp till IVA, där man konstaterade ­dubbelsidig lunginflammation – efter att de hade lyckats få liv i henne.

Dag två ville IVA skicka henne tillbaka för att ”man kan inte ha sådana patienter här”.
Dag tre lades hon in på medicin­avdelningen.
Dag fyra skickades hon ­tillbaka till mindre allvårds­avdelningen för vidare vård där.

Hon dog efter cirka två ­veckor. Detta efter ingen tillsyn på nio timmar. Cirka 2.15 vet man inte om hon levde, bara att hon låg i sin säng. Nästa gång någon ­tittade till henne var ­klockan 11.10. Hur är detta möjligt? Personalbrist?

Vet att tre jobbade natt - vad gjorde de hela natten?
Förmiddagspersonalen - vad gjorde den hela förmiddagen?

Varför kan inte psykiskt sjuka behandlas som andra människor?

Ingvar Forsling
förvaltare, medmänniska

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......