Fortsätt till huvudinnehåll

Curling....

Curlingförälder..... Ja, vad betyder det? Jo, att föräldrarna springer framför barnen och sopar bort alla hinder. Tror/vill ni vara den typen av föräldrar eller vill ni/tror ni att ni låter barnen klara av mer själva?

Inser att jag som förälder curlar lite för mina barn… och vem gör inte det mer eller mindre… troligtvis är det kanske inte alltid rätt. Det nya uttrycket curlingföräldrar  passar bra nog in på mig. Hjäääälp…. , jag kommer att få MVG i det ämnet hemma hos oss….  
Ska det vara så svårt att vara lite konsekvent?....  Ska det vara så svårt att säga nej och stå på sid för det sagda…. Visst ska man inte säga ”NEJ” för nejets skull…utan det ska vara tydliga och klara beslut med innehåll. Härda ut och ta fighten ett par gånger så att de små och de stora liven förstår vem det är som är chef i huset….eller i alla fall vem som är vuxen. Jag blir galen ibland av min egen oförmåga att vara konsekvent och jag inser att jag mer och mer sopar mig fram till ett kaos i hemmet, om jag inte sätter ner foten….Nu ska jag för den delen inte säga att det är KAOS… men det kan ibland vara så att jag ger efter lite för lätt och sedan kan det bli att barnen tar förgivet att jag som förälder ska göra vissa saker som de själva skulle kunna göra själva…. . 
Börja med frukosten tillexempel….eller bäddningen av egna sängar…. Jag säger då det….. DE KAN SJÄLVA….. . Men varför är jag där och plockar och städar….. Jo för husfridens skull, fixar och trixar och gör kanske lite för mycket än vad jag skulle behöva… . Jag blir galen på mig själv. Vilket är priset då…en utbränd mamma i framtiden kanske om jag inte slutar med det jag förtar mig med idag…. . Kanske på tiden att se sig själv i spegeln och ta tag i det…. Jag ska verkligen inte kritisera mina barn för mer underbara barn kan jag nog inte få…. Visst hjälper de till hemma och fixar och trixar med… men jag skulle kanske låta dem få ta ansvar för mera eget…
Men jag är ju bara mamma ;)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......