Fortsätt till huvudinnehåll

Funderingar.....

Tankar kring ledarskap.... tankar om pedagogik.... tankar tankar tankar....


När vet man om man är en bra/god pedagog..... 

Var i ligger värdskapet....

Just nu vet jag inte vad jag vill....
Är jag en bra pedagog?
Kan jag göra en skillnad i min roll som pedagog?
Är det lärare jag ska bli? Hur vet man vad man är bra på?
Är det på fritids jag bara ska jobba? Är det något annat jag heller skulle passa att arbeta med?
Har jag jobb i framtiden? Vad är mitt jobb i framtiden i så fall?
Vad kännetecknar en bra pedagog?


Skulle man fråga andra vad och vilka kvaliteter som utmärker en duktig/bra pedagog så får man många intressanta svar…. god lyssnare, god simultanförmåga, att i första hand se till barnets välmående… att man anpassar undervisningen efter individen…med mera..... 

Yrket kräver sin rätt med utbildning och kompetens….. Lagarbetet är viktigt… är lite A o O i systemet för eleven i skolan och för verksamheten…. Trygghet och samspel…. I ett samhälle där vi alla är olika kan det många gånger vara svårt och hur får man skeppet att flyta?? Det är en konst och en konst att bemästra på ett välfungerande vis….. Det finns mycket att lära av hur andra gör för att lyckas….. Att vara just en god och bra lärare/pedagog är innehållsmässigt att ha många olika delar av värdskap och sedan kunna leda på ett demokratiskt vis där alla känner sig delaktiga och inkluderade i verksamheten och att ingen ska känna sig utesluten… vad är då viktigast kan man fråga sig…. Är det att vara kreativ o nyskapande… är det att vara tydlig och ställa krav… är det att vara en förebild med ett gott hjärta o ge en god och trygg omsorg….är det att varje dag se alla elever man möter i verksamheten för den de är och möta deras behov….
Att jobba som lärare/pedagog kan kräva många gånger en ängels tålamod och inte låta sig provoceras och kunna skapa en utvecklande och god miljö där likheter och olikheter finner plats…

Dessa tankar har funnit plats hos mig och jag har en härva att nysta ut.... Hur vet jag att jag är rätt för det jag gör? Finns det andra som gör det bättre och ska jag ställa mig åt sidan och ge dem plats........

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......