Fortsätt till huvudinnehåll

Underbara barn...

Jag var inte speciellt gammal då jag fick mitt första barn.... Själv tyckte nog jag att jag var vuxen... men neeeeee så var det nog inte.... Jag hade varit tillsammans med min pojkvän i bara några månader då det visade sig att vi väntade barn.... Jag var nitton år då jag blev gravid och som gravid går man i 40 veckor.... alltså i 9 månader.... så jag blev 20 innan mitt första barn kom.... födde en son den 28 april 1990..... klarade av det ändå galant...  Barn nummer två ville vi ha i början av året... och så blev det.... Hon kom den 1 januari 1992... jag var nu 21 år och skulle någon månad senare bli 22 år.... gifter mig samma år men min pokvän.... några år går och barn nummer tre kommer den 4 april... med buller och bång kommer han och jag fyller 25 dryga veckan senare....



Mina tankar var att ALDRIG skaffa barn före 25.... men OJ DÅ!!! Jag fick visst tre stycken innan 25.... årena går och mycket händer påvägen.... separation och flytt och byten av arbeten med mera sker.... jag träffar en ny man i mitt liv och jag har hunnit att bli över trettio.... jag skulle verkligen inte ha fler barn... men så blev det inte.... då jag hade fyllt 35 och var inne på mitt 36 år så fick jag mitt fjärde barn den 2 januari 2006... en dotter.... och även här hade jag en tanke att inte ha barn efter 35... för jag anser att man är för gammal att skaffa barn så sent....
Man kan säga att jag misslyckades totalt med det.... tre barn före 25 och ett efter 35... så kan det gå,.... Jag ångrar ingen av dem.... Jag välsignades med fyra stycken, två pojkar och två flickor....


Idag är mina tre stora barn myndiga och har sin egna liv.... och jag har endast min lilla kvar... henne har jag varannan vecka och vi passar på att göra så mycket vi bara kan tillsammans då hon är hos mig... Sessan som jag kallar henne kommer om en vecka att bli 9 år... tänk att hon redan har hunnit att bli så stor... går i andra klass och har hela livet framför sig...





Äldsta har hunnit att bli 24 och kommer att bli 25 år 2015....om 3½ månad.... mitt barn nr två som även hon har blivit mamma (har en dotter på snart två år om 3½ månad) hon kommer om en vecka att bli 23 år.... sedan har jag trean....trean är andra sonen.... han blir i april om dryga 3 månader bli 20 år.... Tänk vad tiden har gått fort...
Ibland blir jag helt förundrad över att det verkligen gått så fort och att jag verkligen har dessa helt underbara barn i mitt liv.






ÄLSKAR ER ALLA FYRA SÅ OTRLOIGT MYCKET







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...