Min Lillasyster...
Det var inte alltid som vi kom överens. Ingen kunde gräla som vi. Vi kände varandras svagheter och ömma punkter och kunde därför sätta in tunga stötar just där det skulle smärta som mest. Vi kunde också trösta varandra på ett sätt som ingen annan kunde. Det var hos varandra vi fann ordlös tröst och råd när tillvaron var tung eller människorna grymma och orättvisa. Då fanns vi för varandra och det hjälpte varandra. Vi hade samma sorts humor. När det var som mörkast kunde vi skratta åt eländet.
Charlotte älskade livet på mångavis även om livet för Charlotte var tungt ibland.
Idag begraver jag min syster. Idag begraver jag en del av mig själv, av min barndom och mina minnen. Hon kommer inte att hålla tal på min begravning utan den uppgiften har hon sett till att jag fick på hennes. På samma sätt som hon en gång såg till att jag "åkte på" att duka bordet eller ta hand om disken har hon nu lämnat detta tunga uppdrag åt mig. Sitter hon i himlen och ler sitt retsticke-leende nu?
Vi har alla samlats här idag för att ta farväl. Dock vill jag påstå att det inte är ett sista farväl... Jag tror att min syster på sätt och vis ändå finns kvar här. Hon finns varje gång någon berättar hennes skämt eller berättar om hennes påhitt. Hon finns när jag bläddrar i vår barndoms fotoalbum och när hennes låt spelas på radion.
Var Charlotte befinner sig just nu är det ingen som vet, men jag tror att hon är här tillsammans med oss. Hon kommer alltid att vara där vi är.
Alla vi som är här har våra personliga minnen av Charlotte... glada minnen, tänkvärda minnen, delade erfarenheter och goda råd som vi har fått på vår väg genom livet.
Vi ses igen Kära älskade lillasyster.
Kommentarer
Skicka en kommentar