....Pussel....

Igår var jag in till grannbyn.... Fullt med folk... Turister... Lokalbefolkningen... Rika och fattiga.... Stress och jäkt ligger över byn oavsett om du är boende eller turist.... Hinna med att handla... Hinna med just den bussen eller just den taxin.... Hinna med båten...  När man sitter stilla på ett ställe och överskådar händelserna så fascineras man av vad som egentligen sker.... Kvinnan som kom på mopeden full med saker som slingrar sig snabbt mellan bilar och trafikanter av alla de slag. Rutinerat för hon sig smidigt mellan de övriga trafikanterna.  Mannen som jäktar med sin kärra som är påväg i all hast.... Turisterna som stressar med sin väskor... Turister som jäktar runt på mopeder.... Överallt dit man tittar så ser man just stressen lysa.... Barn som skriker och föräldrar som kvickt drar sina barn i armarna för att få dem att gå (små springa) efter dem i ett tempo som inte passar deras korta ben (de är ändå barn). Sedan faller min a ögon på just honom... Han som står där mitt

Har umgåtts med mina vänner Trixie och Kurt som betyder så mycket för mig. Finns där då det behövs och tvärtom. Med dem så har jag även fått nya vänner. Öppenhjärtiga, omtänksamma, generösa och otroligt roliga. De senaste två veckorna har mitt liv verkligen fyllts med dessa underbara vänner som finns där om man behöver. Även om jag inte har känt dem länge så måste jag säga att det känns som jag har känt dem hela livet. Michelle och hennes dotter, Nicole och Mark och deras två underbara barn, Michelles syster, Jasmine och Chris, Jonathan, Matt och Dixie, Allan, hela bandet Rhythm Trackz med 8 medlemmar, Joe med flera. Vilket otroligt gäng. Kan bara älska dem alla. Jag är välsignad med att få lära känna dem och att dem låtit mig få bli en del av deras liv.   

Jag heter Gunn-Eva men kallas för Eva, Gunsan eller Myran... Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är....men jag vet inte längre.... Jag har tappat bort mig själv för läääänge sedan... Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet.... Men jag vågar inte... Jag står kvar i vinden och väntar på att någonannan ska göra det åt mig... Puffa mig över kanten... Tar en dag i taget... Försöker få luft i mina lungor...,försöker rota mig... Försöker söka i mitt inre i vad jag vill och vad jag tror på...  Har trott flera gånger att jag ändå har en liten aning...men slås ganska snart av sanningen av att egentligen inte veta... För några år sedan tog mitt liv ett omkast som jag verkligen inte var beredd på... Jag var inte satt för det som skedde... Många felval gjordes... Val som påverkade andra omkring mig... Men framförallt var det jag själv som blev drabbad.... De senaste dagarna har fått mig att tänka.... Tänka på framtiden och vad den