Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder....

Jag är 42 år.... 

JAG VET ATT JAG ÄR

42 ÅR ! ! ! ! !

Jag är så innerligt trött på att få höra om min ålder....
- Oj vad du har blivit till åren....
- Du börjar närma dig 50 nu.....
- Du det är inte länge kvar tills du fyller 50....
- Ja snart är det dags för dig att ha din 50-års fest....
- Ja du är ju äldst av oss....
Och alltid i form av garv och skratt och ironi....

Jag är omgiven av många som Nyligen fyllt 30...35... 40 år.... och ALLA ggr får jag höra att jag är äldst....
Det som är trist att de inte har samhörighet med varandra alla ggr... Alltså de personer som kommenterar min ålder... de vet inte om varandra att de säger ungefär det samma.... Med det är jag som får höra typ samma sak från en den ena eller den andra.... ibland flera ggr samma dag... och även många ggr i veckan...

Jag är SJUKT TRÖTT på att höra detta jämt....

Får höra det på fester.... på släktsammankomster... bland vänner ... på jobbet... (Ska tillägga "att det är inte alla över en kam")

Varför ska ÅLDERN vara så intressant....
Man är inte äldre än man gör sig...
Varför ska det alltid kommenteras kring mig om att jag är det ena eller det andra....
Så kallade bekanta, vänner eller släktingar som ideligen ska kommentera att jag är äldre än min man.... att jag är äldre än dem... och så vidare....
SJUKT störande är det....

Jag undrar vad som är grejen med att gång på gång ta upp detta.... vad är liksom grejen med att tala om för mig hur gammal jag är....
Är det ngn som vet hur gammal jag är så är det väl jag själv......

Varför ska jag vara föremål för ironi och skratt.... Det sårar... och jag gillar det inte... visst kan jag le med... men i själen gör det ont... Varför ska jag vara den som alltid ska vara utsatt på ngt vis av andras skämt och skratt... Vad har jag gjort för att förtjäna detta....

Jag är så sjukt trött på det hela att jag brukar säga.... "jag är 25 år + moms" eller "jag är 25 år + min son Fredrik" (jag var nämligen 25 då jag fick honom och då är jag 25 år + hans ålder)....


Det sårar mer än man tror.... och varför ska jag betala priset för andras ironi.... är själsligt trött på att alltid få vara det objekt som det ska skrattas åt då det gäller åldern....

Är jag så Jävla gammal eller????
Vem är det som egentligen har åldersnoja kan man fråga sig....
Jag orkar inte ha det så här....

Jag fyllde 40 för två år sedan... och jag hade inte den festen som jag egentligen ville ha... kändes inte okej... kände att det skulle bara bli en ännu större grej av det att jag är äldre än alla andra i min omgivning....


Jag är 42 år.... 

Jag har 8 år kvar tills jag är 50


Min 50 årsdag tar jag om 8 år och inte nu då jag är 42......



***

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......