Fortsätt till huvudinnehåll

Barndomsminnen

Idag var jag i Nyköping för att träffa en mycket kär barndomsvän. Åååååå vad mycket vi har att prata om då vi ses´.... Alltid så kul att kunna träffas lite då och då.

Denna barndomsvän bor ganska mååååååååånga mil ifrån mig.... och vi kan inte ses så ofta.... men vi försöker att ses en gång på år i allafall....
Även om det gått en tid mellan att vi ses så är det som att vi det inte alls var så länge sedan.

Idag var det prat om gamla minnen från vår skoltid.... goda minnen och mindre goda minnen... men det är ändå det som skett tidigare i våra liv som har präglat oss till den som vi är idag.

När jag ser henne så blir jag alldeles varm inombords och känner glädje över att vi fortfarande kan umgås.... Dock inte på samma vis som då vi var små.... vi sprang mellan huset... gjorde sällskap till och från skolan... vi hade föräldrar som hade åsikter om vad vi fick och vad vi inte fick göra.... kommer ihåg att jag tyckte att vi hade mycket strängare föräldrar än många andra.... kanske bra ändå....
Pratade mycket om vad som hände sedan.... och hur livet ser ut idag hör henne och hur livet ser ut för mig idag.... Vi pratade om att kanske skulle vara kul att åter se alla från skoltiden.... men vi kom nog fram till att det skulle nog vara en omöjlighet till att kunna rodda upp det till en bra lösning...
Vi pratade om såååååååååå mycket mera.... men det är inget som jag kommer att ta upp här...

Nästa sommar ser jag fram mot..... då ska vi ta och gå i kvarteren där vi bodde och var vi lekte....

Resten av dagen ska jag leva på mötet med henne och samtalet.... en sån riktigt god och sann vän får man nog leta efter....

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...