Skratta och le.....

Var på bio nu ikväll.... Hade fått en biljett från Lärarförbundet....(tack så mycket).  Filmen jag valde att se hette "Micke och Veronica". En film som fick mig att skratta och le.... Den värmde hjärtat för en stund samtidigt som budskapet i filmen var tydlig.....  (Se den om du har möjlighet).  (Rekommenderas om du vill skratta och le för en stund).

Kommer ut på gatan efter filmen....promenerar hemåt.... Tunga steg... Kylan och blåsten bitter tag i mig.... Mitt liv är inte som på filmen... Mitt liv är långt från den.... Det slår mot mig med tankarna på verkligheten.... Verkligheten som jag inte orkar med längre.... Hit men inte längre vill jag skrika högt.... Skrika så rösten inte orkade skrika mer.....
Inom mig skriker det... Ord som ingen hör och ingen ser.... Min mun kan le och jag kan visst skratta.... Men sorgen, ilskan, smärtan inom mig är det ingen som ser.....
Varje dag är en kamp.... En kamp mot mig själv... En kamp mot samhället... En kamp om att orka....
Jag lägger mig tidigt... Vill inte vara vaken.... Kan heller inte sova.... När jag väl somnar är det korta stunder.... Vill inte gå upp... Jag gör det jag måste....känner mig ibland som jag är levande död....
Hur länge ska det pågå... Hur länge till ska jag orka.....
Detta är inget som kommer plötsligt..... Det har varit så nu ett tag....

Jag lämnar ut mig kan man tycka.... Men jag orkar inte bära på det jag känner och tycker.... Men jag orkar heller inte prata om det.....

Jag vet vad jag vill och var jag mår bra....
Men just nu står livet liksom stilla och jag kommer ingenstans....

Jag har helt underbar familj som jag älskar oerhört mycket.
Jag har vänner som är otroligt betydelsefulla för mig.... Några finns där och andra finns där mindre.....

Men ibland spelar det ingen roll om hur mycket och vad man har omkring sig om man ändå inte trivs eller mår okej......

Ska väl inte klaga...det,finns dem som har det låååångt mycket sämre så är det alltid.... Jag har tak över huvudet....

Jag går igenom processer som jag egentligen inte vill gå igenom.... Stegen är små och vägen är lång....

När ska jag kunna få mitt liv åter..... Ett liv där jag inte behöver oroa mig.... Inte behöver vrida och vända på allt.....
Sedan två år har det varit en rejäl uppförsbacke och kamp.....känns som jag inte har kommit någonstans.... Står liksom och stampar.... Mitt liv i en vänthall utan nummerlapp och tidsplan...

Om jag skulle ställa mig och skrika högt så kommer ändå inte rösten att höras..... Hur mycket jag än skriker kommer inget ut..... Det liksom täpps till.... Som ett strypgrepp kring min hals.....allt bara kvävs....