Fortsätt till huvudinnehåll

Vad har hänt? och Vad händer?

 Oj oj oj... ja det är ju inte allt för ofta som jag är här inne. Man kan ju undras vad som har hänt genom åren. 

Till att börja med måste man tillbaka till förra inlägget som var 2021.... Alltså 3 år sedan.... tänk att det redan har gått tre år... 

Bor än kvar i lägenheten. Min yngsta har flyttat ut och bor numera i Norrköping där hon går i skolan. Hon går nu andra året på gymnasiet. Hon kommer hem på helgerna turligt nog. Nästa sommar tar hon studenten. Wow vad tiden gått fort här. 

Jobbar i Norrköpingskommun som lärare på en liten skola utanför Norrköping och trivs tämligen bra med undantag från några. Eleverna är magiska och ledningen fungerar bra. Har nu jobbat på skolan i snart tre hela läsår. Just nu har jag en årskurs fyra med 19 elever i klassen. Har så mycket som jag vill dela med mig till mina elever. Ser fram mot en fortsatt framtid tillsammans med dem. 

Familjen i övrigt.... Min äldsta son studerar och har studerat it och lite annat, han levern ensam och bor i sin lägenhet som ligger centralt. Min äldsta dotter har flyttat ihop min sin kille och de har fått en son som nu är dryga året. Hennes andra barn som hon har med en annan har hunnit bli 10 och ska nu i april bli 11 år. Tänk så härligt att min äldsta barnbarn snart är 11 år. De bor i en större trea som gör att min dotters kille kan arbeta hemifrån då han håller på med musik och jobbar på distans. Min andra son har haft det tufft nu i några år liksom vi andra i familjen. Han fick 2019 en dotter som vid två års ålder fick diagnosen Leukemi som hon fått kämpa mot rejält, dropp, operationer, cellgifter och mååååånga sjukhusbesök med att bli kvar i veckor. Nu i januari blev hon klar med cellgifterna och fick ringa i klockan i slutet av januari på Akademiska i Uppsala. Är hon frisk?? det kan min inte helt säga... nu kommer det ta många år med kontroller för att se så att det inte kommer åter. Men hon och vi kämpar på. Och då det gäller min son här måste jag säga WOW vilken hjälte han är som kämpat med sin dotter och mitt barnbarn kring denna fruktansvärda sjukdom. Min son lever inte ihop med dotterns mamma sedan några år men träffade kärleken i sitt liv sommaren -22. Alla tre med katten och hunden bor numera i utkanten av Nyköping.

Då det kommer till mig då??? Vad har hänt här då kan man undra.... Oj oj oj... om det är så att man läst tidigare blogg från 2021 så vet man att jag varit med om något inte så trevligt 2020 och det tog ett abrupt slut. under 2021 och 2022 försökte jag sedan hitta mig själv och hitta mitt fokus... kan säga att det inte var helt lätt.. Så glad att jag har mina vänner nära mig. Men jag ska också vara ärlig att säga att här visade sig vilka som var ens vänner och vilka som inte var det... har några vänner som jag trodde var vänner som sedan visade sig att det bara var en envägs kommunikation. Jag som har ställt upp för dessa vid svåra stunder... det visade sig när det blev tungt och tufft för mig och familjen så visade sig att de vände ryggen. Har jag hört något från dessa idag?.....Nepp... Jag tog valet och raderade dessa ur mitt liv... så nu slipper jag se vad som sker i deras liv och jag behöver inte reta mig mer på att kommunikationen inte finns där, raderade deras nummer och tagit bort dem på sociala medier. Jag avslutade även en affär som inte var bra för mig alls och jag är även tacksam att det kom fram. Så kom vi in i 2023.... nu har det hänt massor... resor... träffade mannen i mitt liv... flyttade ihop.... förlovade oss.... gifte oss... och nu står vi här med att leva livet med att göra det bästa av det mesta. 

Sedan håller jag på med något helt galet också... jag älskar att tiktoka... dansa,,, scener av alla de slag... prata,,,, livea.... 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hem och hem igen....

I veckan som var hade jag en åter resan till Svedala... En resan som på sätt och vis kändes skön att få göra för jag skulle hinna med att få träffa mina barn Alexander, Linnea, Fredrik och Alicia, Linnea's nybildadefamilj med sambo Sebastian  och mitt barnbarn Tintin I övrigt var resan avsatt för något helt annat. Jag skulle på rättegång för familjeangelägenheter... Det tog inte många timmar och jag hade mer tid att lägga på familjen med flera. Vänner var något som dock inte lång på prioriteringen. Det får bli nästa gång. Många hörde av sig men min tid räckte verkligen inte till. Tack mina kära och nära för förståelsen, jag lovar bättre nästa tillbaka resa. Hur var Svedala.... Kallt KALLT och åter Kallt... Snön låg på marken och det var urrigt och riktigt kyligt.... Det var så kallt att det gjorde ont i kroppen. Min hemresa gav av tillbaka till Thailand och Mae Phim redan på onsdagen. Så det var verkligen intensiva dagar. På bilden är vi samlade alla.... Jag Gabriella med barnen, A

Sova eller inte sova på dagis/förskolan....

Anna Wahlgren  är en kvinna som fött många barn och som debatterat mycket om barn och barnuppfostran och har även skrivit en del böcker.... "De blir slutkörda på dagis – för att kunna somna på kvällen. Men nu varnar experten Anna Wahlgren: – Att slopa vilan för små barn är lika farligt som att svälta dem" Jag kan bara hålla med henne om detta.... barn sover då de behöver det om dagen... och de lägger sig om kvällen ändå..... detta av mina egna erfarenheter.... visst finns det undantag... men oftast är det så att barnen somnar gott om natten även om de sovit på dagen på dagis/hos dagmamma/hemma då de är omkring 1 till 5 år...... Många föräldrar ger förskola med flera stränga förhållningsregler om att deras lilla barn inte ska sova om dagen alls.... o om de sover får de max sova 30 minuter och så vidare..... "BARNTORTYR" tycker Anna.... och visst kan man säga att det är så för en del barn.... att inte få sova då man är helt slut på dagen efter många aktivitete

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela