Fortsätt till huvudinnehåll

Lika - Olika....

Att våga vara olik är inte alltid lätt.... man läggs in i fack om att man ska vara så lika varandra.... och det är något som vi verkligen inte är.... vi är unika i olika skepnader och roller.... och vi ska vara stolta över att vara olik....
Att man sedan delar likhet med att gilla en viss sorts hund, katt eller om man gillar någon form av sport med mera  är en likhet vi delar men vi är ändå olika.

I förhållanden så strävar många med att vara så lik den man lever tillsammans med... men varför... se varandras olikheter som en tillgång och träd över gränsen och se vad den andre gillar.... men för den delen ska man inte lägga sina egna intressen och tyckande åt sidan. Att växa i gemenskap och med nya innehåll borde vara allas lycka och en tillförande kunskap.

Känns lite som jag svamlar igen men det jag anser är att vi alla är så olika vilket bara det gör att vi är lika.....
 Vi är alla födda att leva och få leva ett gott liv med innehåll för den vi är.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bröderna Almkvist...

Hittade lite på nätet om Bröderna Almkvist.... bandet som min svärfar Klas-Göran var med och bildade.... Som sagt.... Under -70--80 talet fans det ett band som hette Bröderna Almkvist .... De spelade dansmusik och gameldansmusik.... de turnerade runt på olika folkparker i Sverige.... De kom från Sörmland .... och bestod av 4-5 medlemmar... medlemmarna som var med i gruppen bytes ut och totalt var det dessa som var med.... Bröderna Almkvist Trio under slutet av 60 talat (det var då det bara var tre medlemmar med i bandet och de tre bröderna) ...som senare blev till Bröderna Almkvist. Klas-Göran Almkvist (sång, bas) Sven-Erik Almkvist (trummor, sång) Lars-Gunnar Almkvist (drag-spel, sång och klaviatur) Per-Arne Lans (gitarr, sång) K enth Börjesson (drag-spel, el-piano, stråkmaskin, sång) Svante   Waljestål  (gitarr, bas, saxofon, klarinett, sång) Rainer Sarri (bas, gitarr, sång) Torbjörn Rask (gitarr, sång) Tage Öst (drag-spel, klavi...

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...