Fortsätt till huvudinnehåll

Känner mig OFF....

Sårbar.... Naturligt nedstämd...

Svacka, känna sig låg, är en naturlig del i livet att känna från och till i bland. Dessa dagar man känner sig deppig eller låg och inte känna sig på strålande humör är jobbigt och det går dessa gånger inte hoppa över utan det måste bara att ta sig igenom det som sker.... man vill bara dra ngt gammalt över sig och sova... stänga dörren.... vara asocial med andra.... orsaken till varför man känner så kan variera från person till person.... bråk i familjen, bråk med en vän, trött eller har det besvärligt på jobbet.... nedstämdheten kan vara för att man befinner sig i en fas i livet man lättare blir deppig.... vissa känner av vinterhalvåret och andra känner av våren..... 
Jag känner mig inte tillräcklig just nu.... känner att jag vill hinna med mera... känner att livet springer på lite för fort för att jag ska hinna med..... 
Det jag känner att jag måste hinna med är: Min familj, min underbara barn och mina barn och bonusbarn..... känner att jag skulle vilja ge var och en av dem egen tid.... jag har mitt arbete som jag brinner för och känner att jag kan göra en skillnad i verksamheten och pedagogiken... men att jag skulle vilja ha mera tid för att hinna med mera... mina vänner... ja vad säger man om dem... jag vet vilka mina vänner är och jag tror att mina vänner vet var de har mig... nu har det varit en period då jag inte hunnit med att träffa dem alla... även om jag inte har träffat dem så finns dem där i mitt hjärta... som man säger det är inte kvantiteten av mötet  utan kvaliteten då man ses.... Vidare har jag mina studier.... jag har klarat mig så här långt och känner mig stolt över att jag har pluggat dryga 2 år och har mindre än 1½ år kvar....är klar sommaren 2012.... 
Just nu känns det som jag bara står och stampar och stampar och kommer ingenstans...
Jag vet att jag inte är ensam om att känna som jag gör... men ändå känns det ensamt att känna som man gör...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hem och hem igen....

I veckan som var hade jag en åter resan till Svedala... En resan som på sätt och vis kändes skön att få göra för jag skulle hinna med att få träffa mina barn Alexander, Linnea, Fredrik och Alicia, Linnea's nybildadefamilj med sambo Sebastian  och mitt barnbarn Tintin I övrigt var resan avsatt för något helt annat. Jag skulle på rättegång för familjeangelägenheter... Det tog inte många timmar och jag hade mer tid att lägga på familjen med flera. Vänner var något som dock inte lång på prioriteringen. Det får bli nästa gång. Många hörde av sig men min tid räckte verkligen inte till. Tack mina kära och nära för förståelsen, jag lovar bättre nästa tillbaka resa. Hur var Svedala.... Kallt KALLT och åter Kallt... Snön låg på marken och det var urrigt och riktigt kyligt.... Det var så kallt att det gjorde ont i kroppen. Min hemresa gav av tillbaka till Thailand och Mae Phim redan på onsdagen. Så det var verkligen intensiva dagar. På bilden är vi samlade alla.... Jag Gabriella med barnen, A

Sova eller inte sova på dagis/förskolan....

Anna Wahlgren  är en kvinna som fött många barn och som debatterat mycket om barn och barnuppfostran och har även skrivit en del böcker.... "De blir slutkörda på dagis – för att kunna somna på kvällen. Men nu varnar experten Anna Wahlgren: – Att slopa vilan för små barn är lika farligt som att svälta dem" Jag kan bara hålla med henne om detta.... barn sover då de behöver det om dagen... och de lägger sig om kvällen ändå..... detta av mina egna erfarenheter.... visst finns det undantag... men oftast är det så att barnen somnar gott om natten även om de sovit på dagen på dagis/hos dagmamma/hemma då de är omkring 1 till 5 år...... Många föräldrar ger förskola med flera stränga förhållningsregler om att deras lilla barn inte ska sova om dagen alls.... o om de sover får de max sova 30 minuter och så vidare..... "BARNTORTYR" tycker Anna.... och visst kan man säga att det är så för en del barn.... att inte få sova då man är helt slut på dagen efter många aktivitete

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela