En förlorad barndom....

Ur boken "Kärlek och stålull" En bok som jag ofta pratar om och som jag om och om igen vill dela med mig av till alla av att läsa.... läs den.... det är en bok som berör.

När klockan är fem på eftermiddagen tar man bort den extra syrgasen i respiratorn. Efter bara nio minuter visar mätaren för hjärtslagen ett rakt streck. Jag och syrran tittar varandra i ögonen och jag känner en befrielse som är svår att förklara. Det är som att en börda lyfts från mina axlar, som att jag äntligen är fri.

Men det finns inget hat hos mig. Inget hat alls, utan mer en sorg över hur det blev som det blev. Sorg över att mamma hade haft ett så svårt liv. Sorg över att mamma hade haft ett så svårt liv. Sorg över en förlorad barndom. Och över att jag, sedan den dagen jag flyttade hemifrån som 16-åring, aldrig mer älskat min mamma. Under tio år hatade jag henne så mycket att jag önskade att hon skulle dö. Nu är jag glad över att hatet hunnit försvinna.

En sjuksköterska kommer in och Ing-Britt och jag frågar i munnen på varandra: ”Är hon död nu?” Sköterskan svara jag och berättar att hon ska ringa doktorn. Under tiden arbetar respiratorn vidare med min mammas lungor, upp och ner rör sig hennes tunna, magra bröstkorg. Det ser nästan ut som att det skulle kunna göra ont i bröstet på henne.

Då plötsligt, reser lillsyrran sig upp. Böjer sig över mammas döda kropp och börjar vråla henne rakt i ansiktet: ”Jag hatar dig! Du har tagit min barndom ifrån mig! Det är så skönt att du är död! Jag hatar dig för att du har förstört mitt liv! Fattar du hur illa du har gjort mig! Varför bad du inte om hjälp? Du ä knäpp, du är utvecklingsstörd! Jag hatar dig! Du är inte min riktiga mamma! Jag är inte din dotter!”

Sköterskan lägger armen om syrran och säger: ”Det är helt okej att känna så. Skrik du ut ditt hat, din mamma är död nu så henne skadar du inte. Skrik du så länge du behöver det, det är helt okej.”

Frustrationen över att burit så mycket inom sig som till slut bara brister och som kanske till och med upplevs som en befrielse då det är över kan nog inte förklaras utan måste upplevas... något som är svårt att förstå... kärleken som man har men ändå hatet.... de jag tänker på är maskrosbarnen som finns här i vårat avlånga land och även i andra länder.... de som inte fått uppleva en god och trygg och kärleksfull barndom..... 

tidigare har jag skrivit om detta nedan... och jag tar åter igen upp det..... det berör och vi måste tillsammans vara medmänniska och se..... finnas för den som behöver.... 

Maskrosbarn, Stålbarnen de osårbara barnen- de har många namn... den grupp unga människor som borde ha gått ned sig.... de som ändå har klarat sig....de som borde ha gått ner sig i missbruk och alkohol med mera... som borde ha slagits ut från skolan eller senare arbetsmarknaden, som borde ha förlorat förmågan att knyta varma kärleksfulla kontakter till sin omgivning..... men som i stället blommar och utvecklas mitt i den mest påtagliga sociala misär, bland kriminella eller psykiskt sjuka föräldrar o psykiskt sjuka eller funktionshindrade syskon....

Vilken är deras hemlighet?

Gemensamma drag hos de osårbara barnen..... Socialt tycks de ha ovanligt lätt att klara sig... och de har oxå lätt att få andra att må bra. De har lärt sig hur de ska få stöd av det vuxna och hur de kan använda detta stöd. Dessa barn uppsöker vuxna i stället för att undvika dem. Den uppmuntran som barnen får frän lärare, släktingar, barnvakter o andra vuxna spelar ofta en nyckelroll i deras liv o kompenserar delvis det stöd som deras föräldrar aldrig förmått att ge dem. Trots stora svårigheter försöker barnen aktivt klara sin omgivning och får därmed en känsla av egen makt.

De osårbara barnen tänker självständigt och utvecklar en hög grad av autonomi (innebär självbestämmanderätt, oberoende) tidigt i livet.... Distanserar sig både psykiskt o fysiskt till sina föräldrar..... identifierar sig inte med dem vilket oxå kan vara det avgörande som blir deras yttersta räddning... att inte tillåtas sig dras in. Detta kan senare i livet ha en betydelse som gör det svårt för att kunna visa och ta emot känslomässiga förhållanden.

De osårbara barnen är en grupp som är högpresterande grupp... oftast allt som det tar för sig ger goda resultat och ibland mycket lysande resultat.  Många utvecklar en konstnärlig talang... skulpterar, målar skriver uppsatser och noveller eller annat skapande. Detta skapande är det som kanske räddar deras psykiska hälsa... rensa upp på insidan med sin kreativitet av att kunna uttrycka sin känsla.

Maskrosbarn är ensamma och modiga barn och de växer upp till modiga vuxna. De är kreativa och de förmår att till sist skapa sig ett värdigt liv. Att livnära sig av den allra magraste jord - det är den speciella kompetens, som gör att vissa barn, de så kallade maskrosbarnen, klarar sig bra trots stora påfrestningar. Maskrosbarnen växer upp med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar men utvecklas trots det till duktiga människor.

Att  jämföra maskrosbarnen med betongbarnen kan vara tänkvärt... I skuggan av stora betong - bostadsområden, växer en ny generation barn upp idag.... tuffare,,,, hårdare... aggressivare... Dessa människor mår väldigt dåligt, och det straffar barnen enormt.... Många barn (då inte alla)  har ingenstans att ta vägen efter skolan. Ensamma själar hittar varandra, och en gemenskap som den blir inte bra. Det kan leda till att barnen röker, dricker, tänder eld, snattar i en förtvivlad protest mot samhället och vuxenvärlden. De saknar material att utvecklas i, undersöka, skapa, och uttrycka sig. De ungdomar som begår det meningslösa våldet är ofta känslomässigt skadade barn.... Hur ska vi kunna nå dem....

Vart femte barn har det mycket tufft i sina hemförhållanden.... 

Var medmänniska och se med era ögon.... lyssna med era öron....

Var med människa och stötta och hjälp det lilla barnet....

Barn ska ha rätten till sin barndom, lycklig och med trygghet och känna sig älskade och sedda.

Klicka på länken nedan om Conny:

Conny Welén sjunger...

.