Trodde jag visste.....
Insåg i veckan mycket som jag borde sett för mer än ett år sedan....eller år innan dess....
Gång på gång får jag höra av olika....
-Eva du pratar helatiden.... Eller ngt annat i den stilen...............jag känner blickarna.... Jag hör tisslet och tasslet.... Skratten... Fnittret.... hör på omvägar pratet som föregått....
Har insett att jag inte har så många vänner alls.... Jo vänner som egentligen vill umgås med min man.... Och inte med mig..... Jag följer liksom bara med..... (ingen vill prata med mig)... (det gäller inte alla... Du vet vem du är)...(skulle behöva mer tid o bo närmre...)
Är det för att jag pratar..... Är det för ngt annat.... Tvivlar på mig själv och inser att jag givit upp....
Ingen ringer eller smsar längre.... Inbjuden på fester eller dyligt finns liksom inte.....
Får ofta höra om min ålder..... Jag är ju sååå gammal.... 42 år.... Mitt prat... Och att jag ofta är värdelös.... Mitt jobb är väl inget.... Skulle vem som helst kunna göra... kommentar från då jag stolt talar om att jag jobbar på en toppen skola och med elever....
Bilen jag kör är inget att ha.... Mina barn är "si eller så"....
Jag vågar inte skryta om mina barn....
1:an bor än hemma... Inget jobb...
2:an flyttat hemifrån och ska bli mamma om några månader...
3:an gör sitt bästa på gymnasiet...
4:an flackar mellan två hem....
HerreGud.... Bor han än Hemma än.. Ska hon bli mamma nu är inte det liiiite tidigt..... Röker dom.....jisses... Hon kan ju inte må bra av att åka som hon gör....
Jag orkar inte.....
Jag lyssnar... Jag hör.... Jag stöttar... Mig kommer man till då man vill ha hjälp.... Jag står där som muren och stöttar.... Jag lyssnar på familjeproblem.... relationsproblem.... jobbsvårigheter.... med mera.... Får stöd och hjälp av mig, vägledning i sina tankar.... De reser sig och försvinner.... Hör inte av sig alls.... Jo då nytt hinder dyker upp....
Många tror inte jag ser eller hör....
Men jo det gör jag.... Jag ser, jag hör och jag känner....
Blev bjuden på fest för en tid sedan.... Långt efter sista anmälan gått ut.... Insåg då att jag blev mest inbjuden som utfyllnad då många uteblivit.... Festen satt jag mest för mig själv.... Gråten inom mig såg ingen..... Hade jag kul.... Min mun kan le...men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...
Är såååå slut inombords.....
Har lärt känna några nya vänner
Är rädd att det ska bli samma igen
Rädd att känslan ska komma åter
Vad gör jag för feeeel.
Jobbet.... Jag trivs...barnen är underbara och mina kollegor med.... . Men jag kan höra tisslet och tasslet.... Spelar ingen roll var i hierarkin det än är.... Känns då man kommer in i rummet.... Jag gör mitt bästa.... Men vad hjälper det....
Middagar... Födelsedagar.... Känner mig utanför även i mitt hem då det kommer gäster.... Släkt vänner bekanta med flera....
Tittar tillbaka i mitt liv.... Inser att så har det nog sett ut hela tiden mer eller mindre....
Bodde i ett litet samhälle för mååååånga år sedan när de stora barnen var små.... Likadant.... Kände mig utfryst.... Sa aldrig ngt.... Blev alltid inbjuden i sista hand.... Känslan att alltid bli sist vald på gymnastiken.....
Jag försöker vara alla tillags.... Finnas där.....
Men vem finns för mig.....
Min själ har gråtit lääääänge nu....
Jag orkar INTE mer....
Detta kan tyckas vara orättvist av mig att skriva.... Men detta är min känsla.... En känsla jag hållit inom mig....
Känns som jag står bakom en mask.... Ingen ser mig eller hör mig.....
Min själ är inget.... Tom.... Kraftlös....
Insåg i veckan mycket som jag borde sett för mer än ett år sedan....eller år innan dess....
Gång på gång får jag höra av olika....
-Eva du pratar helatiden.... Eller ngt annat i den stilen...............jag känner blickarna.... Jag hör tisslet och tasslet.... Skratten... Fnittret.... hör på omvägar pratet som föregått....
Har insett att jag inte har så många vänner alls.... Jo vänner som egentligen vill umgås med min man.... Och inte med mig..... Jag följer liksom bara med..... (ingen vill prata med mig)... (det gäller inte alla... Du vet vem du är)...(skulle behöva mer tid o bo närmre...)
Är det för att jag pratar..... Är det för ngt annat.... Tvivlar på mig själv och inser att jag givit upp....
Ingen ringer eller smsar längre.... Inbjuden på fester eller dyligt finns liksom inte.....
Får ofta höra om min ålder..... Jag är ju sååå gammal.... 42 år.... Mitt prat... Och att jag ofta är värdelös.... Mitt jobb är väl inget.... Skulle vem som helst kunna göra... kommentar från då jag stolt talar om att jag jobbar på en toppen skola och med elever....
Bilen jag kör är inget att ha.... Mina barn är "si eller så"....
Jag vågar inte skryta om mina barn....
1:an bor än hemma... Inget jobb...
2:an flyttat hemifrån och ska bli mamma om några månader...
3:an gör sitt bästa på gymnasiet...
4:an flackar mellan två hem....
HerreGud.... Bor han än Hemma än.. Ska hon bli mamma nu är inte det liiiite tidigt..... Röker dom.....jisses... Hon kan ju inte må bra av att åka som hon gör....
Jag orkar inte.....
Jag lyssnar... Jag hör.... Jag stöttar... Mig kommer man till då man vill ha hjälp.... Jag står där som muren och stöttar.... Jag lyssnar på familjeproblem.... relationsproblem.... jobbsvårigheter.... med mera.... Får stöd och hjälp av mig, vägledning i sina tankar.... De reser sig och försvinner.... Hör inte av sig alls.... Jo då nytt hinder dyker upp....
Många tror inte jag ser eller hör....
Men jo det gör jag.... Jag ser, jag hör och jag känner....
Blev bjuden på fest för en tid sedan.... Långt efter sista anmälan gått ut.... Insåg då att jag blev mest inbjuden som utfyllnad då många uteblivit.... Festen satt jag mest för mig själv.... Gråten inom mig såg ingen..... Hade jag kul.... Min mun kan le...men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...
Är såååå slut inombords.....
Har lärt känna några nya vänner
Är rädd att det ska bli samma igen
Rädd att känslan ska komma åter
Vad gör jag för feeeel.
Jobbet.... Jag trivs...barnen är underbara och mina kollegor med.... . Men jag kan höra tisslet och tasslet.... Spelar ingen roll var i hierarkin det än är.... Känns då man kommer in i rummet.... Jag gör mitt bästa.... Men vad hjälper det....
Middagar... Födelsedagar.... Känner mig utanför även i mitt hem då det kommer gäster.... Släkt vänner bekanta med flera....
Tittar tillbaka i mitt liv.... Inser att så har det nog sett ut hela tiden mer eller mindre....
Bodde i ett litet samhälle för mååååånga år sedan när de stora barnen var små.... Likadant.... Kände mig utfryst.... Sa aldrig ngt.... Blev alltid inbjuden i sista hand.... Känslan att alltid bli sist vald på gymnastiken.....
Jag försöker vara alla tillags.... Finnas där.....
Men vem finns för mig.....
Min själ har gråtit lääääänge nu....
Jag orkar INTE mer....
Detta kan tyckas vara orättvist av mig att skriva.... Men detta är min känsla.... En känsla jag hållit inom mig....
Känns som jag står bakom en mask.... Ingen ser mig eller hör mig.....
Min själ är inget.... Tom.... Kraftlös....
Ja du, min kära vän. Det är nog inte det lättaste att hålla fysisk kontakt då det är en bit och åka. Hur såg det ut när du bodde i stan? Har du tänkt på det? PS! Mig kan du ALLTID höra av dig till om du har lust. :-)
SvaraRadera