Fortsätt till huvudinnehåll

Jag orkar inte mer...

Trodde jag visste.....
Insåg i veckan mycket som jag borde sett för mer än ett år sedan....eller år innan dess....

Gång på gång får jag höra av olika....
-Eva du pratar helatiden.... Eller ngt annat i den stilen...............jag känner blickarna.... Jag hör tisslet och tasslet.... Skratten... Fnittret.... hör på omvägar pratet som föregått....

Har insett att jag inte har så många vänner alls.... Jo vänner som egentligen vill umgås med min man.... Och inte med mig..... Jag följer liksom bara med..... (ingen vill prata med mig)... (det gäller inte alla... Du vet vem du är)...(skulle behöva mer tid o bo närmre...)
Är det för att jag pratar..... Är det för ngt annat.... Tvivlar på mig själv och inser att jag givit upp....
Ingen ringer eller smsar längre.... Inbjuden på fester eller dyligt finns liksom inte.....

Får ofta höra om min ålder..... Jag är ju sååå gammal.... 42 år.... Mitt prat... Och att jag ofta är värdelös.... Mitt jobb är väl inget.... Skulle vem som helst kunna göra... kommentar från då jag stolt talar om att jag jobbar på en toppen skola och med elever....
Bilen jag kör är inget att ha.... Mina barn är "si eller så"....
Jag vågar inte skryta om mina barn....
1:an bor än hemma... Inget jobb...
2:an flyttat hemifrån och ska bli mamma om några månader...
3:an gör sitt bästa på gymnasiet...
4:an flackar mellan två hem....
HerreGud.... Bor han än Hemma än.. Ska hon bli mamma nu är inte det liiiite tidigt..... Röker dom.....jisses... Hon kan ju inte må bra av att åka som hon gör....

Jag orkar inte.....

Jag lyssnar... Jag hör.... Jag stöttar... Mig kommer man till då man vill ha hjälp.... Jag står där som muren och stöttar.... Jag lyssnar på familjeproblem.... relationsproblem.... jobbsvårigheter.... med mera.... Får stöd och hjälp av mig, vägledning i sina tankar.... De reser sig och försvinner.... Hör inte av sig alls.... Jo då nytt hinder dyker upp....

Många tror inte jag ser eller hör....
Men jo det gör jag.... Jag ser, jag hör och jag känner....

Blev bjuden på fest för en tid sedan.... Långt efter sista anmälan gått ut.... Insåg då att jag blev mest inbjuden som utfyllnad då många uteblivit.... Festen satt jag mest för mig själv.... Gråten inom mig såg ingen..... Hade jag kul.... Min mun kan le...men sorgen i mitt hjärta kan ingen se...

Är såååå slut inombords.....

Har lärt känna några nya vänner
Är rädd att det ska bli samma igen
Rädd att känslan ska komma åter
Vad gör jag för feeeel.

Jobbet.... Jag trivs...barnen är underbara och mina kollegor med.... . Men jag kan höra tisslet och tasslet.... Spelar ingen roll var i hierarkin det än är.... Känns då man kommer in i rummet.... Jag gör mitt bästa.... Men vad hjälper det....

Middagar... Födelsedagar.... Känner mig utanför även i mitt hem då det kommer gäster.... Släkt vänner bekanta med flera....

Tittar tillbaka i mitt liv.... Inser att så har det nog sett ut hela tiden mer eller mindre....
Bodde i ett litet samhälle för mååååånga år sedan när de stora barnen var små.... Likadant.... Kände mig utfryst.... Sa aldrig ngt.... Blev alltid inbjuden i sista hand.... Känslan att alltid bli sist vald på gymnastiken.....

Jag försöker vara alla tillags.... Finnas där.....
Men vem finns för mig.....

Min själ har gråtit lääääänge nu....
Jag orkar INTE mer....

Detta kan tyckas vara orättvist av mig att skriva.... Men detta är min känsla.... En känsla jag hållit inom mig....

Känns som jag står bakom en mask.... Ingen ser mig eller hör mig.....
Min själ är inget.... Tom.... Kraftlös....


Kommentarer

  1. Ja du, min kära vän. Det är nog inte det lättaste att hålla fysisk kontakt då det är en bit och åka. Hur såg det ut när du bodde i stan? Har du tänkt på det? PS! Mig kan du ALLTID höra av dig till om du har lust. :-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas...... 

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...