Fortsätt till huvudinnehåll

Curling....

Curlingförälder..... Ja, vad betyder det? Jo, att föräldrarna springer framför barnen och sopar bort alla hinder. Tror/vill ni vara den typen av föräldrar eller vill ni/tror ni att ni låter barnen klara av mer själva?

Inser att jag som förälder curlar lite för mina barn… och vem gör inte det mer eller mindre… troligtvis är det kanske inte alltid rätt. Det nya uttrycket curlingföräldrar  passar bra nog in på mig. Hjäääälp…. , jag kommer att få MVG i det ämnet hemma hos oss….  
Ska det vara så svårt att vara lite konsekvent?....  Ska det vara så svårt att säga nej och stå på sid för det sagda…. Visst ska man inte säga ”NEJ” för nejets skull…utan det ska vara tydliga och klara beslut med innehåll. Härda ut och ta fighten ett par gånger så att de små och de stora liven förstår vem det är som är chef i huset….eller i alla fall vem som är vuxen. Jag blir galen ibland av min egen oförmåga att vara konsekvent och jag inser att jag mer och mer sopar mig fram till ett kaos i hemmet, om jag inte sätter ner foten….Nu ska jag för den delen inte säga att det är KAOS… men det kan ibland vara så att jag ger efter lite för lätt och sedan kan det bli att barnen tar förgivet att jag som förälder ska göra vissa saker som de själva skulle kunna göra själva…. . 
Börja med frukosten tillexempel….eller bäddningen av egna sängar…. Jag säger då det….. DE KAN SJÄLVA….. . Men varför är jag där och plockar och städar….. Jo för husfridens skull, fixar och trixar och gör kanske lite för mycket än vad jag skulle behöva… . Jag blir galen på mig själv. Vilket är priset då…en utbränd mamma i framtiden kanske om jag inte slutar med det jag förtar mig med idag…. . Kanske på tiden att se sig själv i spegeln och ta tag i det…. Jag ska verkligen inte kritisera mina barn för mer underbara barn kan jag nog inte få…. Visst hjälper de till hemma och fixar och trixar med… men jag skulle kanske låta dem få ta ansvar för mera eget…
Men jag är ju bara mamma ;)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hem och hem igen....

I veckan som var hade jag en åter resan till Svedala... En resan som på sätt och vis kändes skön att få göra för jag skulle hinna med att få träffa mina barn Alexander, Linnea, Fredrik och Alicia, Linnea's nybildadefamilj med sambo Sebastian  och mitt barnbarn Tintin I övrigt var resan avsatt för något helt annat. Jag skulle på rättegång för familjeangelägenheter... Det tog inte många timmar och jag hade mer tid att lägga på familjen med flera. Vänner var något som dock inte lång på prioriteringen. Det får bli nästa gång. Många hörde av sig men min tid räckte verkligen inte till. Tack mina kära och nära för förståelsen, jag lovar bättre nästa tillbaka resa. Hur var Svedala.... Kallt KALLT och åter Kallt... Snön låg på marken och det var urrigt och riktigt kyligt.... Det var så kallt att det gjorde ont i kroppen. Min hemresa gav av tillbaka till Thailand och Mae Phim redan på onsdagen. Så det var verkligen intensiva dagar. På bilden är vi samlade alla.... Jag Gabriella med barnen, A

Sova eller inte sova på dagis/förskolan....

Anna Wahlgren  är en kvinna som fött många barn och som debatterat mycket om barn och barnuppfostran och har även skrivit en del böcker.... "De blir slutkörda på dagis – för att kunna somna på kvällen. Men nu varnar experten Anna Wahlgren: – Att slopa vilan för små barn är lika farligt som att svälta dem" Jag kan bara hålla med henne om detta.... barn sover då de behöver det om dagen... och de lägger sig om kvällen ändå..... detta av mina egna erfarenheter.... visst finns det undantag... men oftast är det så att barnen somnar gott om natten även om de sovit på dagen på dagis/hos dagmamma/hemma då de är omkring 1 till 5 år...... Många föräldrar ger förskola med flera stränga förhållningsregler om att deras lilla barn inte ska sova om dagen alls.... o om de sover får de max sova 30 minuter och så vidare..... "BARNTORTYR" tycker Anna.... och visst kan man säga att det är så för en del barn.... att inte få sova då man är helt slut på dagen efter många aktivitete

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela