Fortsätt till huvudinnehåll

Bra eller dåligt..... växelvisboende.... Samarbete....

Bra eller dåligt, det blir vad föräldrarna gör det till, växelvis boende. Gemensamt skapa en god uppväxtmiljö för barnet är viktigt från båda föräldrarna. Om goda förutsättningar finns, ger det barnet möjligheter till vardagskontakt med båda föräldrarna…. Föräldrarna behöver ha kännedom om vilka alternativ som finns när det gäller vårdnad, boende och umgänge, och vilka konsekvenser som det kan bli av olika val som görs…att ett barn inte har kontakt med sin andra förälder kan bli förödande för framtiden…. Vanligt är att barnens reaktioner kommer efteråt, när allt tycks ha fallit på plats då föräldrarna har separerat... Föräldrarna är de som främst kan hjälpa sina barn… men vid långvariga problem kan barn- och ungdomspsykiatrisks rådgivning behövas….men för det krävs det att föräldrarna samarbetar för barnets skull för att få till ett sådant möte…. 

I växelvis boende krävs ömsesidig respekt för varandra som föräldrar och för det enskilda barnet, omfattande kontakt, flexibilitet och gott samarbete mellan föräldrarna är viktigt…. Allvarliga och ihållande konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa… utan då undanhåller viktig information som har med barnet att göra (föräldramöten, sjukvård, förskolan/ skolans kontakter, saker som sker det som händer i det dagliga kring barnet). Gemensam vårdnad är att föräldrar ska komma överens i viktiga frågor som rör barnet i ett gemensamt ansvar…. detta bygger på att föräldrarna samarbetar för barnens skull och inte motarbetar varandra. 

Samarbete mellan föräldrar utgör kärnan i allt föräldraskap. Behovet av samarbete betonas i såväl teori som i tidigare forskning. [...] Samarbete skapar sammanhang och kontinuitet i tillvaron för barnen (socialstyrelsen).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Wordfeud

Spelar WORDFEUD.... Hur kul som helst... Ett spels som man ska bilda ord på de bokstäver man har fått över en spelplan och skapa så långa och bra kombinationer av det man har... och varje bokstav har poäng... och vidare kan man få mera poäng beroende var på planen man kan lägga sina bokstäver... Spelet är det samma som Alfapet.... och är lika kul.... skillnaden är att man spelar Wordfeud i mobilen... spelet kan pågå i flera dagar om man så skulle vilja... och man spelar med dem man känner och kan även spela med okända personer.... och det är lite spännande det kan jag tycka. Just nu har jag 13 spel i gång samtidigt... jag är då inte alltid den som är jätte aktiv av mig men när jag finner stunden att svara på någons spel så gör jag det....

Ett annat språk.....

Härom dagen träffade jag en lite kille som jag fick riktigt härlig kontakt med.... han tecknade till mig och jag tecknade tillbaka... (jag kan teckna lite men jag kan inte säga att jag kan det flytande eller massor av).... men vi gjorde oss förstådda med varandra.... han lyste upp då han insåg att jag förstod och han hade massor att säga.... jag talade om för honom att jag inte kan så många tecken som han kan... han lovade mig att han skulle lära mig tecken varje gång vi träffas. Detta lilla möte kändes djupt i hjärtat och jag ser fram mot de gånger vi kommer kunna ses igen.