Fortsätt till huvudinnehåll

Evig kärlek....


Är det möjligt att känna evig kärlek för varandra hela livet....
Jag tror det...
Jag har trott ett par gånger att jag sprungit på mannen i mitt liv... lev tillsammans ett tag eller träffats ett tag och sedan har det visat sig att så var inte fallet....
Många förhållanden slutar med skilsmässa/separation.... vad beror det på.... stress... stress in i förhållanden för att man vill så innerligt vill tro på den eviga kärleken... som sedan slutar med att man inte håller som ett par för livet... övergång till vänskap.... över gång till ovänner...
Finns det biologiska mekanismer som kan göra så att två personer finner varandra i ett livslångt kärleksförhållanden....
Jag vet idag att jag har just träffat den livslånga kärleken.... hur jag kan veta det....
Jag har en helt annan känsla för den man som jag lever mitt liv tillsammans med idag.... en känsla som inte går att beskriva med ord eller i handling...
Känslan som jag har är en känsla som bara blir djupare och djupare och mera intensiv.... och jag har en känsla av förälskelse varje dag som om det var helt nytt... ändå har vi varit tillsammans i 6 år snart...
Vi överraskar varandra och vi tar varandra inte förgivet... vi möter varandra varje dag med ett leende.... vi finner tillfällen och tid för och med varandra.... ändå har vi mellan åt alla 8 barn hemma.... och kan ändå i allt finna tid för dem och finna tid för oss som par....
Jag tror på min livslånga kärlek som jag funnit med och tillsammans med Patric Myrheim (tidigare Almkvist).



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lääääääänge sedan.

Haft en lång tid på mig för att hitta hem i mitt inre. Jag ska inte säga att jag är där ännu men jag är närmare nu än jag varit tidigare. Flyttat tillbaka till Sverige... bor numera i en jättefin lägenhet tillsammans med min dotter. Jobbar på et superbra ställe med härliga kollegor. Ska väl nämna att jag flyttade hem våren 2019 på grund av familjesjäl. Fick ett jobb på en skola på landet som mentor för en åk 3'a med 15 elever. Jobbade där i 3 1/2 månad (trivdes men det var en jakt i yrket). Fick ett nytt jobb på en skola I centrum av stan jag bor i... en åk 2'a med 23 elever. Vilken utmaning. Jobbade i den här klassen i ett helt läsår och dryga en termin då de gick i trean. Avslutade tjänsten där pågrund av ledningen.... jag var arbetslagsledare på skolan med en extremt frånvarande rektor/ledning. Slutade min tjänst där i ilska av hur elever, föräldrar och kollegor behandlades. ( De elever som jag haft satte verkligen spår i mitt hjärta och jag vet att jag kommer att ha fortsat...

Att välja Glädje.....

För några dagar sedan fick jag nog... kände att det som skedde kring mig bara var för mycket.... jag var ledsen och uppgiven....trött på allt som inte gav mig dem svar som jag vill ha.... Mina tankar for fram och tillbaka om vad jag skulle göra åt det.... Ibland finns styrkan närmare än man tror och hos dem man tror kanske minst hos.... man kanske inte pratar med varandra så ofta men på något vis så finns man där ändå.... Jag har en toppen kollega som verkligen fanns där för mig då jag inte höll ihop och han har funnits där flera gånger vid andra tillfällen... han säger inte så mycket men då han säger något är det styrka och med väl valda ord. En kram betyder så mycket. Som Kai Pollac tar upp i sin bok om "Att välja Glädje"..... det är vi själva som väljer att tänka som vi gör och vi kan bara påverka oss själva.... med att välja glädje över ledsamhet och förakt med mera kan vi smitta andra med samma tankar....

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...