Fortsätt till huvudinnehåll

Stress...

Vi klagar ofta om att vi känner oss STRESSADE.... huvudvärk och ont i magen...trötthet...sömnlöshet... irritation... med mera...


Då det gäller elever som är i behov av specialpedagogik för att klara sin skolgång kan stress utlösas...  ett tillstånd som hindrar barn i  deras naturliga utveckling och kunskapsinhämtning i sitt lärande.
Stress hos barn är något som ökar och som  är viktigt att uppmärksamma i god tid... det kan visa sig som koncentrationssvårigheter, rastlöshet, aggressivitet och sorgsenhet.... och det är inte okej att någon ska behöva ha och känna på det viset. 
Lärandet i skolan ska vara inspirerade och rolig och lärande på ett harmoniskt vis. Eleverna ska inte behöva känna att de ligger efter i något i skolan för att andra i klassen ligger längre fram.... det är viktigt att individuell utvecklingsplan är anpassad utefter elevens förmåga i samförstånd... men att den ändå följer vad som är relevant vad eleven ska få lära sig i den årskursen.... detta kan te sig svårt om det är elever som är i behov av specialpedagogik/speciallärare som stöd för sin skolgång...  




Stress är ngt som kan komma att upplevas för och av elever som är i behov av extra stöd... och hur man ska komma åt det är en svår och knepig situation.... inkludering i klassrummet eller exkludering är frågan... en skola för alla... hur ser den ut.... 

Att vi lever i en vardag med stress är för många en vardagssituation som kan både vara positiv och negativ... det gäller att vi kan hantera den bara.... men problemen uppstår ordentligt då vi inte kan bemästra det som sker och vi får följd reaktioner som jag skrev om ovan... 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......