Fortsätt till huvudinnehåll

Ärlighet....

Hur ärlig ska man egentligen vara....
Ska man säga saker som man menar hela tiden....
Kan inte sanningen skada mer än att inte säga något alls....

Jag säger ofta till mina barn... har du inget snällt att säga så säg då inget alls.... lika mycket som du har att rata ner på eller att kritisera måste det finnas som är bra också.....

Men ibland skulle jag vilja säga sanningens ord till vissa.... frågan är bara vad det tjänar till....
Är besviken på folk och fä just nu.... och jag känner att det inte tjänar något till att egentligen älta om det.... men ändå gnager det inom mig.... hm.....

Trött på att få kommentarer som bara sårar... trött på att inte känna sig behövd... trött på att känna stress... trött på att alla drar i en.... trött på att känna utanförskap...trött på att bo i ett litet samhälle.... trött på att inte vara anonym.... trött på att inte bli sedd... (de två sista säger lite mot varandra...men det är vad det handlar om så är avgörande...)... trött på att inte bli lyssnad på.... trött på att vissa (egon) alltid tar plats och inte ser andra.... man kan säga att jag är TRÖTT på ganska mycket just nu....

Ett samtal: Jag tycker att ett samtal ska vara på lika premisser... inte där den ena bara pratar och ska göra sig hörd.... sedan när man försöker göra inflik så lyssnas det inte ens vad man har att säga... utan samtalet bara springer på för den ena....
Att bara prata om sig själv och sitt gör vi väl alla mer eller mindre... man delar med sig av det som man är stolt om... men att inte kunna lyssna på vad andra säger är lågt..... jag tycker att dessa människor är egon som bara ser och hör sig själva.... ibland skulle de behöva att se sig själva utifrån för att se hur de beter sig....

Vad är det som driver vissa till att vara så ego, självupptagna, trångsynta och elaka.... man ser bara sina egna intressen och inte andras.... man vill vara i centrum hela tiden... och låter inte andra få lite plats....

Visst kan jag prata på... visst kan jag vara ego... visst kan jag vara trångsynt... men jag tror mig ändå ha en självdistans till saker och ting.... men det som jag känner är viktigt är att man hela tiden jobbar med sig själv och har insikt i det man gör och är beredd på att ändra sig mot det bättre... för det är farligt om man som jag skrev ovan inte kan se sin egen trångsynthet och självupptagenhet och elakhet med sarkasmer med mera... att låta sig slukas upp av sitt eget ego och utan att se andra...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......