Varje vecka är det tusentals barn i Sverige som inte får träffa sin pappa (ibland mamma) av olika orsaker. Oftast är det onödigt umgängessabotage som ligger bakom…… föräldrar som förstör för sina barn.... hur ego tänker de....
(Jag väljer att skriva pappa och mamma med det skulle lika gärna varit mamma och pappa, alltså omvänt… men fler talet är som jag skriver…)
Och detta finns det inga eller knappas några lagar som hjälper barnen. Umgängessabotaget fortsätter vecka efter vecka utan åtgärd från myndigheterna… och man kan bara se på när det sker…. Detta är oerhört psykiskt jobbigt för dem flesta som utsätts för detta vare sig det är barnen eller den förälder som inte får träffa sina barn... Varför finns det inga lagar som ska följas… var man inte ändå två som satte dessa barn till välden från början och föräldrarna bär lika stort ansvar för sina barn… hur kan det komma sig att i ett land som detta att vi kan tillåta att det sker……
Oftast beror umgängessabotage på att mamma idkar detta utan att överhuvudtaget tänker på barnens bästa eller för framtida leverne…. Vanligas är orsakerna hämndmotiv som ligger bakom, rädd för att barnen ska tycka bättre om pappan eller vilja flytta till pappan… de vill egenmäktigt bestämma om barnen, uppfostra, ha makten över barnen…. De ger även en avig bild av den andre föräldern… manipulerar barnen på olika sätt för att få barnen att tycka illa om eller inte vilja vara hos den andre föräldern…. Hittar på och sprider lögner till vänner, bekanta, släktingar, myndigheter för att få alla att tycka att den andre föräldern är mindre bra för barnen….
Den föräldern som upprepade gånger överträder barnens rätt till den andre föräldern genom att sabotera umgänget inte kan anses som lämplig vårdnadshavare. Detta är just precis det som står skrivet i ”Föräldrarbalken”. Psykologer , familjerätten, domstolar med flera har oftast gått på det som mamman har sagt i tron om att detta vore det sanna o bästa för barnen…. det är alldels för lätt att neka barnen umgängesrätt med den andre föräldern bara på vad oftast mamman säger… idag räcker det med att mamma ringer till barnpsykologen och säger att barnet mår dåligt och hittar på en historia om det som sedan resulterar i att denne avråder henne till att inte lämna ut barnen till honom (bara för att det är det mamman vill). Det kan räcka med att barnet varit trött eller lite ledsen över ngt som mamman då skyller det på pappan utan att pappan får en chans att yttra sig. Men detta brukar med tiden skina igenom… men då kan det redan vara försent och mamman har i alla fall lyckats få undan barnen från pappan under denna tid…… och barnen blir så småningom avigt inställd till pappan…. Sedan är det ett hårt jobb för pappan att kunna bygga upp ett nytt förtroende och kunna skapa en trygghet för barnen…. barnen är rädda att pappan ska överge dem och lägger skuld på pappan för det… familjerätten tar tyvärr oftast mammans parti innan pappan ens kommit dit och de lever kvar i det gamla omoderna om vad som är barns bästa…. för ansågs det att mamman var det bästa för barnen… Detta är en klar könsdiskriminering…. denna mansmisshandel som förekommer dagligen och som ingen av alla dessa myndigheter och politiker tar någon hänsyn till…. Detta har drivit många pappar till flaskan eller tagit livet av sig, tagit nervtabletter eller blivit inlagda på psyket…. är det detta som är mammans mål kan man fråga sig….
Hur kan det vara möjligt att ingen gör ngt…. Varför hjälps alla dessa män och barn inte i tid? Barnen mår oftas dåligt i det tysta och säger bara det som passar till mamman för att hon ska vara nöjd och säger att de vill vara med mamman och de stänger det inom sig för att inte såra ex mamman, vem tänker på det. Ja inte mamman i alla fall…. hon har fullt upp med att tänka på sig själv.….de är manipulerade utan att veta om det… barnens framtid står på spel och det kan få rejäla problem i framtiden…
Denna psykiska misshandel som sker dagligen av den ene föräldern måste stoppas . Lagen måste skärpas i detta umgängessabotage och den psykiska misshandeln som sker mot barn och den andre föräldern..… Samarbete är ett måste mellan föräldrarna för att barnen ska fungera… barnen mår klart bättre om de har en fungerande föräldrarelation till sina båda föräldrar… de presterar bättre i skolan och tillsammans med sina kamrater och mår bättre i kropp och själ…
För visst är det väl så att vi vill ha barn som växer upp i samhället till individer som mår bra både fysiskt och psykiskt och inte faller offer för ohälsa och annat som kan drabba dem….
Barnen är vår framtid och dem måste och ska vi vara rädda om ! ! ! ! !
tacksam att jag har god kontakt med lillans pappa... hon är tryggheten själv hon.
SvaraRaderaHej,Eva!
SvaraRaderaDet här är Erica i 4G.
Fin blogg!!!!
Hejsan Eva! Din blogg är jättesnygg (gillar flammorna ;D)
SvaraRaderaOm du inte vet vem det är som skriver så är det Carin i 4G.
Jag är en 51 årig kvinna.
SvaraRaderaSkilde mig efter 30 år med både fysisk och psykiskt våld.
Lyckades ändå klara ett hyfsat liv och skyddade barnen ifrån det mesta.
Men en dag så havererade jag efter en svår traumatisk dag.
Jag valde att gå, tog min väska bara.
Kontaktade barnen via mail och sms, träffade dom efter sju dagar först då jag absolut inte ville prata med deras pappa i vars psykiska våld dom befann sig i.
Dom är idag 19 och 20 år och det har gått två år nu.
Dom är mitt allt, jag gick för att dom skulle slippa hot om dödande mm
Nu så skulle dom vara fria men dom vill idag inte ha någon kontakt med mig?
Jag älskar dom mer än livet själv.
Dom har tagit avstånd till min mamma och bror också. Träffar enbart min fd och hans familj.
Finns det någon som vet vad jag ska göra???
PAS FINNS!!!
Hej hej "anonym kvinna 51 år"
SvaraRaderaAtt leva i ett förhållande med både fysisk och psykiskt våld kan inte ha varit lätt och jag kan nog inte ens i min vildaste fantasi kunna förstå hur det verkligen är, men jag kan förstå att det måste ha varit fasansfullt och det är bra att du till slut kom ur det. Att barnen är ditt allt kan jag förstå och jag kan tro att det är svårt att inte ha den kontakt med dem som du önskar. Nu är då barnen så stora som 19 och 20 år och det kan vara svårare att kunna få igenom att man vill se och träffa dem, då de är myndiga och är "vuxna". Jag tror dock att det kommer en dag då de kommer att se på allt med andra ögon... tyvärr kan de dock ta sin lilla tid och väntan kan vara nästintill outhärdlig.
Om jag vore dig så skulle jag vara den som skickar vykort, sänder meddelanden via sms, mms, mail med mera för att visa att jag bryr mig. Jag skulle inte ställa några krav på att vilja ses utan bara visa att jag älskar dem och visa min uppskattning med mitt förhållningssätt gentemot dem.... även om det är så att det skulle bara gång på gång är jag som får ge.... kanske förr eller senare kanske det vänder....
Hoppet är det sista som överger än....
Sänder dig en god tanke om ett hopp att det kommer att gå vägen.
Kramar om