Dödsfall på lasarettet....

Nu ikväll fann jag att läsa om min syster på SN-upplagan på internet...... http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.881844

Charlotte Myrheim avled i somras på psykenheten på Nyköpings lasarett. Ingen vet varför hon dog så plötsligt, hon blev bara 39 år. Varken polis, sjukhuset eller hennes anhöriga misstänkte självmord.

Chefsläkare Per-Olov Gustafsson har gjort en anmälan till Socialstyrelsen enligt Lex Maria.

På grund av akut påkommande andningssvårigheter och allmänpåverkan förflyttades hon efter ett par veckor till medicinkliniken. Hon blev efter en tids vård och förflyttades tillbaka till psykiatriska kliniken.

I början på juli påträffades Charlotte Myrheim livlös i sin säng, och trots att hjärt-lungräddning sattes in gick hennes liv inte att rädda. Vid den rättsmedicinska obduktion konstaterades kroniska sjukliga förändringar i lungorna med tecken på akut lunginflammation samt något förhöjda koncentrationer av läkemedel.

Vi känner svek, besvikelser, och ett enormt oförstående för allt som skett. Ingen vill ge oss svar och vi är maktlösa i vad som skett.

I Nyköping har det förekommit kritik mot psykvården... anmälningar har kommit in men ingen förändring har skett inom psykiatrin…Frågan är, när kommer detta inträffa igen? När ska nästa försvarslösa dö pga. ansvarsbrist inom sjukvården?

Det som sker i korthet är att Charlotte hittas medvetslös på sitt rum i mitten på juni efter att ha varit inneliggande i ca två veckor. Hjälp tillkallas och man flyttar Charlotte till intensiven för akutvård. Här blir hon i någon dag och det anses att hon är färdigbehandlad för den lunginflammation som hon fått. Antibiotika är insatt. Ytterligare två veckor senare inträffar det fasansfulla, Charlotte påträffas död i sin säng på Psykkliniken i Nyköping. Personalen har inte sett till henne på dryga 9 timmar i hennes rum. Hon är kall och hennes liv gick inte att rädda.

Gahaaaaaa.... tror ingen kan förstå känslan om det som skett.....
vill bara skrika.... känner mig frustrerad........

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hem och hem igen....

I veckan som var hade jag en åter resan till Svedala... En resan som på sätt och vis kändes skön att få göra för jag skulle hinna med att få träffa mina barn Alexander, Linnea, Fredrik och Alicia, Linnea's nybildadefamilj med sambo Sebastian och mitt barnbarn Tintin I övrigt var resan avsatt för något helt annat. Jag skulle på rättegång för familjeangelägenheter... Det tog inte många timmar och jag hade mer tid att lägga på familjen med flera. Vänner var något som dock inte lång på prioriteringen. Det får bli nästa gång. Många hörde av sig men min tid räckte verkligen inte till. Tack mina kära och nära för förståelsen, jag lovar bättre nästa tillbaka resa. Hur var Svedala.... Kallt KALLT och åter Kallt... Snön låg på marken och det var urrigt och riktigt kyligt.... Det var så kallt att det gjorde ont i kroppen. Min hemresa gav av tillbaka till Thailand och Mae Phim redan på onsdagen. Så det var verkligen intensiva dagar. På bilden är vi samlade alla.... Jag Gabriella med barnen, A

Läs mer

Sova eller inte sova på dagis/förskolan....

Anna Wahlgren är en kvinna som fött många barn och som debatterat mycket om barn och barnuppfostran och har även skrivit en del böcker.... "De blir slutkörda på dagis – för att kunna somna på kvällen. Men nu varnar experten Anna Wahlgren: – Att slopa vilan för små barn är lika farligt som att svälta dem" Jag kan bara hålla med henne om detta.... barn sover då de behöver det om dagen... och de lägger sig om kvällen ändå..... detta av mina egna erfarenheter.... visst finns det undantag... men oftast är det så att barnen somnar gott om natten även om de sovit på dagen på dagis/hos dagmamma/hemma då de är omkring 1 till 5 år...... Många föräldrar ger förskola med flera stränga förhållningsregler om att deras lilla barn inte ska sova om dagen alls.... o om de sover får de max sova 30 minuter och så vidare..... "BARNTORTYR" tycker Anna.... och visst kan man säga att det är så för en del barn.... att inte få sova då man är helt slut på dagen efter många aktivitete

Läs mer

Mitt namn...

Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela

Läs mer

....Pussel....

Leta i den här bloggen