Fortsätt till huvudinnehåll

711 dagar sedan....

Första dagen till skolan i årskurs 1. 
En förväntansfull tjej som skulle börja skolan
711 dagar av saknad.... idag är det 711 dagar sedan min lilla Lillasyster lämnade oss.... eller togs ifrån oss på grund av felbehandling på sjukhuset i Nyköping.....
Min Syster fick inte uppleva sin 40 årsdag.... hon fick inte vara med oss och dela de stunder i familjen av högtidsdagar med mera....
Hon fick inte göra den resa som hon ville göra och som hon hade planer på att få göra..... bygga sitt eget hus.... resa mera utomlands.... studera till det hon vill bli... och få måla de konstverk som hon så gärna ville.....

Neeeee allt detta togs ALLT ifrån henne mot hennes vilja.... Allt för på grund av försummelse och okunnighet i yrket....

Utanför huset jag och min syster i Verdal, Storingvalsvei (Norge)


Nu är det 19 dagar kvar till 2 års-dagen av hennes bortgång...
Charlotte (Trine) Myrheim fick bara 39 år 2 månader och 5 dagar i livet.... och hon som verkligen hade så mycket mera att leva för.... hennes liv togs ifrån henne alldeles för tidigt.....

Min systers minne finns i oss alla och en var som fick möjlighet att få lära känna henne och få träffa henne med sin glädje och givmildhet som hon gärna delade med sig.

Sista bilden som togs på henne.... någon daga innan hon lämnade oss.... 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Songkran....

Nyårsafton i Thailand... Nu är det dags igeeeeeen.....  Det thailändska nyåret ,  Songkran  inleder regnperioden i södra delen av Thailand....  Man firar nyåret den 13-15 april och enligt traditionen slänger man stora mängder vatten på varandra för att möta det nya året ren och lycklig. Songkran firas även  i Burma, Laos och  Kambodja.  Songkran firas överallt utomhus..... man sprutar vatten på allt och alla..... Vänner och förbipasserande, samt bilar. Man slänger även vit färg (vatten blandat med talk, barnpuder).  Det är en stor fest..... Att bli målad vit betyder lycka, att få vatten på sig betyder att man blir ren till det nya året. Alltså är bådadera en vänlig gest. Vattensprutandet är idag det tydligaste inslaget i firandet, men under nyårsfirandet är det många som också enligt traditionen besöker kloster för att be och ge mat åt munkar. Alla köper sina speciella Songkran skjortor, det gäller att välja rätt färg för de är ju såååå snygga.......

Fattigdom...

Igår var jag in till grannbyn.... Fullt med folk... Turister... Lokalbefolkningen... Rika och fattiga.... Stress och jäkt ligger över byn oavsett om du är boende eller turist.... Hinna med att handla... Hinna med just den bussen eller just den taxin.... Hinna med båten...  När man sitter stilla på ett ställe och överskådar händelserna så fascineras man av vad som egentligen sker.... Kvinnan som kom på mopeden full med saker som slingrar sig snabbt mellan bilar och trafikanter av alla de slag. Rutinerat för hon sig smidigt mellan de övriga trafikanterna.  Mannen som jäktar med sin kärra som är påväg i all hast.... Turisterna som stressar med sin väskor... Turister som jäktar runt på mopeder.... Överallt dit man tittar så ser man just stressen lysa.... Barn som skriker och föräldrar som kvickt drar sina barn i armarna för att få dem att gå (små springa) efter dem i ett tempo som inte passar deras korta ben (de är ändå barn). Sedan faller min a ögon på just honom... Han som står ...