Föräldra Alienations Syndrom eller i vardagligt tal umgängessabotage, internationellt förkortat PAS (Parental Alienation Syndrom) är när en förälder undanhåller ett barn umgänge med den andra föräldern och genom systematisk påverkan av barnet intalar detta att det inte vill träffa den andra föräldern. Syftet är att skapa ett främlingsskap mellan barnet och den förälder barnet undanhålls. Den medicinska termen för PAS är att betrakta som emotionell barnmisshandel.
Rättsystemet belönar oftast den förälder som utövar PAS genom att tilldela denne enskild vårdnad för barnet. Av någon anledning har såväl rättsystem som myndigheter en tendens att finna en sådan förälder trovärdig och man tar för givet att det föräldern framför alltid är sanningsenligt även om bevisbördan torde ligga hos denne och att bevisen oftast kan vara såväl tvivelaktiga som obefintliga. PAS är ett allmänt känt och utbrett fenomen, det finns uppgifter på att så många som 6 miljoner föräldrar utövat PAS på sina barn! Statistiskt talar man i undersökningar om att 40% av mödrarna medgivit umgängessabotage och 50% av fäderna upplevt att de blivit undanhållna umgänge. Vad kan man då göra om man misstänker att en förälder medvetet saboterar och försvårar ett umgänge? Enligt flera avhandlingar och studier i ämnet är det vissa preferenser som styr vad som kan anses vara PAS.
Kriterierna i kort kan indelas i följande steg:
Punkt 1. Att umgänget medvetet saboteras. Den förälder som undanhåller umgänge kan argumentera så att den andra föräldern alltid kommer i dålig dager. Ett annat vedertaget argument är att barnet inte klarar umgänge, man anser barnet bli förvirrat att byta miljö eller att ett umgänge är obekvämt eller nåt tråkigt för barnet. Syftet med förhållningen är att föräldern som håller barnet skall ses som överlägsen och den andra föräldern mindre värd i barnets ögon.
Punkt 2. Ogrundade och falska anklagelser riktas mot den andra föräldern. Det kan vara direkt rabiata former av anklagelser som övergrepp eller fysiskt våld men den vanligaste formen är psykisk misshandel. Det räcker med att föräldrarna har olika synsätt för att näst intill allt som den förälder som undanhålls umgänge säger eller gör är att betrakta som psykisk misshandel av den förälder som utövar PAS. Den alienerande föräldern tar varje tillfälle i akt att rikta anklagelser mot den andra föräldern och när detta ses som ett tydligt beteendemönster uppfylls det andra kriteriet för PAS.
Punkt 3. Det tredje kriteriet är kanske det viktigaste och mest talande. Ett barn som före en separation haft en god relation med en den förälder som inte är närvarande längre kan inte helt plötsligt, utan att ha umgåtts, ha en dålig relation till denna. Detta kriterium är kanske det svåraste att påvisa om dokumentation om barnets och förälderns relation före separationen inte finns. Logiken talar dock för sig själv att en förälder som inte får träffa sitt barn inte kan ställas till svars för att relationen plötsligt försämrats. Varför tar då barnet avstånd från sin förälder? Kort sagt, eftersom barnet är lojalitetstroget den förälder det bor hos tar barnet snabbt till sig vad föräldern anför.
Punkt 4. Barnet uttrycker i samklang med den alienerande förälderns rädsla, missnöje eller ovilja mot den andra föräldern, eller mot den förälder som är allienerande. Skulle det sistnämnda ske och barnet uttrycker ett gillande mot den frånvarande föräldern blir konsekvenserna för barnet förödande. Hot om straff stävjar barnets gillande mot frånvarande föräldern men också att barnet visar ovilja mot den förälder som utövar PAS. Den alienerande förälder mer eller mindre tvingar barnet att välja förälder.
Att ett barn utsätts för en så här systematisk psykisk misshandel kan inte få andra än förödande konsekvenser med hänseende till barnets psykiska hälsa. Risken att ett PAS-utsatt barn förlorar såväl självkänsla som identitet torde vara självklar. Om man som vuxen i sin omgivning hör barn uttala ogillande om den ena föräldern och anser sig känna till barnets levnadssituation i övrigt så finns det skäl att se om varningstecknen finns. Är det så att barnet alltid talar om en förälder i negativa tongångar? Gör föräldern som barnet bor hos också det? Drar sig inte föräldern att i barnets närvaro att svartmåla den frånvarande föräldern så finns idet indikation om att barnet utsätts för PAS. Det är synnerligen svårt att som enskild person gå in i en dylik konflikt och om det är fråga om släktingar och vänner försvåras situationen ytterligare. En alienerande förälder tål inte att ifrågasättas eller att dess beteende mot barnet kritiseras och om en enskild för ämnet på tal är denne genast allierad eller utsänd av den frånvarande föräldern för att spionera. Personal inom vård, skola och barndagvård är skyldiga att rapportera till de sociala myndigheterna om de misstänker missförhållanden men för en enskild kan det ses som ytterst svårt, även om man endast fokuserar på barnets bästa, att anmäla en släkting eller vän. Inte heller de sociala myndigheterna har den kunskap eller kompetens som krävs för att urskilja PAS ur annat beteende och det finns skäl att tro att myndigheterna rent av kan avskriva dylika ärenden eftersom man kanske nyligen genomfört en vårdnadsutredning som tillställts en domstol som grund i ett vårdnadsärende. Det skulle ju innebära en prestigeförlust för myndigheten att efter en vårdnadsutredning ingripa mot en förälder man lyft fram i en utredning som mest lämplig som vårdnadshavare. Just dessa faktorer gör att PAS kan bedrivas mot barn i det närmaste obehindrat.
Vad kan då en förälder som inte får träffa sitt barn göra? Enligt enad expertis så blir en förälder som förlitar sig på att rättsystemet skall tillrättalägga missförhållandena besviken. Att rättsligt pröva den alienerande förälderns lämplighet är inte framgångsrikt. Har dock den frånvarande föräldern lyckats fånga de sociala myndigheternas uppmärksamhet på att PAS verkligen existerar kan terapi för de inblandade parterna vara en lösning. Dock måste en sådan komma till på frivillighet och därmed är chanserna att det skall lyckas starkt begränsade. Det finns även en möjlighet för en förälder som inte får träffa sitt eller sina barn att engagera sig för barnen på ett sätt att dess frånvaro trots allt blir en sorts närvaro eller känsla av gemenskap för barnet. Föräldern kan tex. engagera sig som klassförälder i skolan där barnet går eller i föreningen eller kanske idrottslaget barnet verkar i. Även om föräldern inte får en direktkontakt med barnet så får barnet ändå veta att föräldern är med på en kant och hjälper till för att på det sättet stödja barnet. Tyvärr kan också detta vara svårt eftersom den alienerande föräldern kan ha konterminerat även barnets direkta omgivning med sina beskyllningar och påhopp om hur dålig den andra föräldern är. Detta kan leda till att man av rädsla avvisar föräldern eftersom man är rädd att dra in konfliktfyllda människor i sin omedelbara omgivning. Man är helt enkelt rädda för att det skall bli bråk. Det är helt i enlighet med den alienerande förälderns avsikter att den frånvarande föräldern helt skall isoleras även från barnets omgivning, skola släkt och vänner. Det är dock alltid viktigt att den frånvarande föräldern håller sig strikt till fokuseringen på barnet och inte angriper den alienerande föräldern eller dess beskyllningar. Ju snabbare barnets omgivning dvs. skolledning, fotbollstränare, fd grannar mm kan bilda sig en egen uppfattning om den frånvarande föräldern som en positiv person ju svårare blir det för den alienerande föräldern att stöta ut barnets andra förälder.
Kommentarer
Skicka en kommentar