Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder....

Jag är 42 år.... 

JAG VET ATT JAG ÄR

42 ÅR ! ! ! ! !

Jag är så innerligt trött på att få höra om min ålder....
- Oj vad du har blivit till åren....
- Du börjar närma dig 50 nu.....
- Du det är inte länge kvar tills du fyller 50....
- Ja snart är det dags för dig att ha din 50-års fest....
- Ja du är ju äldst av oss....
Och alltid i form av garv och skratt och ironi....

Jag är omgiven av många som Nyligen fyllt 30...35... 40 år.... och ALLA ggr får jag höra att jag är äldst....
Det som är trist att de inte har samhörighet med varandra alla ggr... Alltså de personer som kommenterar min ålder... de vet inte om varandra att de säger ungefär det samma.... Med det är jag som får höra typ samma sak från en den ena eller den andra.... ibland flera ggr samma dag... och även många ggr i veckan...

Jag är SJUKT TRÖTT på att höra detta jämt....

Får höra det på fester.... på släktsammankomster... bland vänner ... på jobbet... (Ska tillägga "att det är inte alla över en kam")

Varför ska ÅLDERN vara så intressant....
Man är inte äldre än man gör sig...
Varför ska det alltid kommenteras kring mig om att jag är det ena eller det andra....
Så kallade bekanta, vänner eller släktingar som ideligen ska kommentera att jag är äldre än min man.... att jag är äldre än dem... och så vidare....
SJUKT störande är det....

Jag undrar vad som är grejen med att gång på gång ta upp detta.... vad är liksom grejen med att tala om för mig hur gammal jag är....
Är det ngn som vet hur gammal jag är så är det väl jag själv......

Varför ska jag vara föremål för ironi och skratt.... Det sårar... och jag gillar det inte... visst kan jag le med... men i själen gör det ont... Varför ska jag vara den som alltid ska vara utsatt på ngt vis av andras skämt och skratt... Vad har jag gjort för att förtjäna detta....

Jag är så sjukt trött på det hela att jag brukar säga.... "jag är 25 år + moms" eller "jag är 25 år + min son Fredrik" (jag var nämligen 25 då jag fick honom och då är jag 25 år + hans ålder)....


Det sårar mer än man tror.... och varför ska jag betala priset för andras ironi.... är själsligt trött på att alltid få vara det objekt som det ska skrattas åt då det gäller åldern....

Är jag så Jävla gammal eller????
Vem är det som egentligen har åldersnoja kan man fråga sig....
Jag orkar inte ha det så här....

Jag fyllde 40 för två år sedan... och jag hade inte den festen som jag egentligen ville ha... kändes inte okej... kände att det skulle bara bli en ännu större grej av det att jag är äldre än alla andra i min omgivning....


Jag är 42 år.... 

Jag har 8 år kvar tills jag är 50


Min 50 årsdag tar jag om 8 år och inte nu då jag är 42......



***

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Vad har hänt? och Vad händer?

 Oj oj oj... ja det är ju inte allt för ofta som jag är här inne. Man kan ju undras vad som har hänt genom åren.  Till att börja med måste man tillbaka till förra inlägget som var 2021.... Alltså 3 år sedan.... tänk att det redan har gått tre år...  Bor än kvar i lägenheten. Min yngsta har flyttat ut och bor numera i Norrköping där hon går i skolan. Hon går nu andra året på gymnasiet. Hon kommer hem på helgerna turligt nog. Nästa sommar tar hon studenten. Wow vad tiden gått fort här.  Jobbar i Norrköpingskommun som lärare på en liten skola utanför Norrköping och trivs tämligen bra med undantag från några. Eleverna är magiska och ledningen fungerar bra. Har nu jobbat på skolan i snart tre hela läsår. Just nu har jag en årskurs fyra med 19 elever i klassen. Har så mycket som jag vill dela med mig till mina elever. Ser fram mot en fortsatt framtid tillsammans med dem.  Familjen i övrigt.... Min äldsta son studerar och har studerat it och lite annat, han levern ensa...

Umgängessabotage

Varje vecka är det tusentals barn i Sverige som inte får träffa sin pappa (ibland mamma) av olika orsaker. Oftast är det onödigt umgängessabotage som ligger bakom…… föräldrar som förstör för sina barn.... hur ego tänker de.... (Jag väljer att skriva pappa och mamma med det skulle lika gärna varit mamma och pappa, alltså omvänt… men fler talet är som jag skriver…) Och detta finns det inga eller knappas några lagar som hjälper barnen. Umgängessabotaget fortsätter vecka efter vecka utan åtgärd från myndigheterna… och man kan bara se på när det sker…. Detta är oerhört psykiskt jobbigt för dem flesta som utsätts för detta vare sig det är barnen eller den förälder som inte får träffa sina barn... Varför finns det inga lagar som ska följas… var man inte ändå två som satte dessa barn till välden från början och föräldrarna bär lika stort ansvar för sina barn… hur kan det komma sig att i ett land som detta att vi kan tillåta att det sker…… Oftast beror umgängessabotage på att mamma idkar det...