Tröstar...

Det är aldrig enkelt att berätta....
Förra veckan fick vi ett tragiskt besked... något som jag inte tänkt att skriva om egentligen... men det är så in i bomben svårt att bara se på när någon lider....
Mellan skratt och tårar och i leken kommer frågorna... frågor om döden...
Döden som är sååååååå tabubelagd att prata om... Sorgen som det ger med sig är så outhärdlig.... saknaden så stoooor....
Mitt lilla söta hjärta har förlorat sin farfar i hast och hon har så många frågor.... frågor som måste besvaras....
Sorg som måste få komma ut.... tårar som rinner och som får rinna... Jag kramar... jag tröstar.... och jag ser att hon försöker förstå de frågor som hon själv ställer och de svar som hon får försöka tolka....

Hon kommer med minnesberättelser som hon vill dela med sig.... hon undrar hur hennes pappa känner....
Hennes ord är många gånger kring att han nämligen ALDRIG kommer att komma tillbaka... och det är stort.... hon har lite svårt att förhålla sig till det även om hon förstår är det lite för stort för henne och det smärtar henne att det är faktum att han aldrig kommer tillbaka och att hon inte får träffa honom igen.... hennes tankar har kretsat kring sin lillebror.... tankar som om vad känner han... saknar han sin farfar och så vidare...
Hon oroar sig för att andra ska dö ifrån henne och lämna henne.... och jag kan bara möta henne i stunden och låta henne prata och finnas där med kramarna och lyssna till hennes tankar och funderingar....

Mitt lilla hjärta sörjer sin farfar. och det gör vi andra med... Mina tankar finns hos de närmaste.