Fortsätt till huvudinnehåll

Anorexia...


Anorexia är en allvarlig form av ätstörning, som visar  sig mest som vid självsvält och ofta även en överdriven träning... de med anorexia lider ofta av prestationsångest.... De känner att de måste prestera för att vara okej.... och att allt måste vara perfekt.....
Debuterar oftast hos tonårsflickor...  men alla kan drabbas... kvinna som man, ung eller gammal... 

Läste om Anorexia i SN idag... och jag måste säga att det är hemskt att det kan hända och jag lider med dem som blir drabbade vare sig det är personen själv eller om det är familjen omkring.... en sjukdom som alla gånger inte är lätt att bota och som kan kräva tid och att många är inblandade som stöd för den som är drabbad av sjukdomen.

Att drabbas är många gånger en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man svälter sig själv. Man tycker att man är tjock och är mycket rädd för att gå upp i vikt.... men för andra kan det vara svårt att bara få i sig mat för att man mår dåligt på andra vis som sedan sätter igång en process mot anorexia..... Orsakerna varierar från person till person och ofta är det flera olika faktorer som ligger bakom. 

På medicinskt språk heter sjukdomen anorexia nervosa som betyder nervös aptitlöshet..... 

Symtom på anorexi

Det är vanligt att den som har anorexia nervosa blir mycket skicklig på att dölja sina problem för omgivningen, även för föräldrar och nära vänner.
Den som har anorexia nervosa:
·         ägnar mycket tid åt att tänka på mat och kalorier. Ofta bestämmer man precis hur mycket man får äta och sedan hur mycket man måste motionera för att förbruka det man ätit. Överdriven motion i kombination med lite föda leder till kraftig viktminskning
·         är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
·         känner sig fet, även om personen väger mycket mindre än andra med samma kroppslängd och i samma ålder
·         får uppehåll i sina menstruationer
·         isolerar sig socialt, drar sig undan kamrater, undviker fester och liknande
·         ändrar sina matvanor
·         börjar ibland använda läkemedel, till exempel laxermedel och vätskedrivande medel, för att gå ned i vikt
·         framkallar ibland kräkningar för att gå ned ännu mer i vikt
·         får magont och försämrad tarmfunktion med bland annat förstoppning som följd
·         får problem med att koncentrera sig
·         får sömnsvårigheter
·         blir lättretlig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......