Fortsätt till huvudinnehåll

Egen kursplan för Fritidshemmen...

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén nämner på sidan för Lärarförbundet att "Fritidshemmen behöver en egenkursplan."

Elev antalet har ökat de senaste årtiondet på landets alla fritidshem..... från drygt 30 barn på avdelning/grupp till dryga 38 barn i dagsläget.... är detta rimligt kan man fråga sig.... Fritids är en stor och viktig del i barnens vardag och här tillbringar de många av veckans vakna tid.... ca 8 av 10 barn mellan sex och nio år  finns idag inskrivna på fritids. 
Fritids ska enligt Lgr11 komplettera skolan och erbjuda en meningsfull verksamhet och stödja barnens intellekt och den sociala och den emotionella utvecklingen.... 

Otydliga mål i för vad fritidshemmet har att jobba med och vad som ska innehålla i en meningsfull fritidsverksamhet är oftast en brist på fritids.... Skolinspektionen har flera ggr härleds till att det är just otydligheten i styrdokumentet och vad skolan står för och vad som ska göras för att få en meningsfull fritidsverksamhet.... många vet inte i skolan att Läroplanen även gäller för fritidshemmen och inte bara skolan.... 

Behöver Fritidshemmen en egen kursplan???


Ur Lgr11: Skollagen föreskriver att utbilningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. 

Lärarförbundet har föreslagit för regeringen att få utforma en kursplan för just fritids... Politikerna har inte helt varit med på noterna för ändå målet ännu... Lärarförbundet har tidigare kommit med ett förslag för en kursplan för de fritidspedagogiska verksamheterna som har överlämnats till utbildningsministern Björklund.... Om fritidshemmet fick en kursplan skulle vi komma ett steg närmare mot att just få en skola som är likvärdig i Sverige. 


Jag tror att någon form av samklang kan krävas för att fritidshemmet ska vara så lika som möjligt och att oavsett var man än i detta av långa land kan få möjlighet till likvärdigt fritidshem. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Mammografi....

Haft en obehaglig känsla inom mig en läääängre tid.... Har tänkt tanken många ggr att jag skulle ta mig till Bangkok hospital i Rayong.... Men nu när jag är tillbaka i Sverige så kunde jag inte vänta längre.  I veckan tog jag modet till att ringa Bröstenheten på sjukhuset, pratade med dem om vad jag känt och känner och det bokades in en akuttid på Mälarsjukhuset i Eskilstuna omgående. Tiden var idag. Så efter en orolig natt med lite sömn tog jag mig upp. Frukost för mig och Alicia och sedan kom Linnea  för att hämta mig. Älskade Linnea ställde upp för att köra mig till Eskilstuna. Så strax efter kl nio stod hon utanför porten. En dryg timmes resa blev det.  Väl framme yrade vi runt till avdelningen för mammografin.  Checkade in.... Väntade och väntade.... Visade sig att jag visst var lite tidig... Med det löste sig med att vi fick komma in tidigare i alla fall.  Sjuksköterskan talade om för mig att de skulle ta fyra bilder..... Men det blev inte fyra bilder.... ...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas......