För att förstå hur det känns för mig i saknaden måste man nog själv ha upplevt något liknade.... Tror ibland att det ska bli bättre... men det blir ju inte det.... Det går inte en dag utan att jag tänker på Charlotte.... min lilla syster som jag saknar så enormt mycket. Charlotte vem var hon.....
Hon var den busiga jäntan som hittade på rakartyg och bus då vi var små... det var med henne jag brottades och berättade hemligheter... det var hon och jag som kom till Sverige tillsammans med mamma....
Min lillasyster var den som alltid tänkte på alla andra i första hand än på sig själv.... kärleksfull och givmild... Saknaden av henne är enorm... var till kyrkogården o satte blommor för någon dag sedan och det gör mig så ont att veta att hon finns där och inte i själva livet.... då det gäller livet så var just hon en symbol för livet med sin glädje och vilja och lust som hon omgavs av.... livet var inte alla gånger lätt men hon hade ändå målet och hoppet om att det kunde bli bättre och hon hade drömmar... drömmar som hon delade med sig och som hon tog sig an en efter en sakta med säkert......
Sedan kom den förödande dagen då hon rycktes ifrån oss på ett vis som ingen kan förklara eller vill ta ansvar för..... hon somnade in på sjukhuset på grund av miss i sjukvården.... jag glömmer aldrig den dagen för dryga 6 månader sedan då min man kom och berättade den hemska händelsen.... jag kommer inte ihåg vad som sedan hände.... vet att jag drabbades av panik och famlade runt i huset innan jag kom tillsans av min man med att åka mot sjukhuset för att möta upp resten av familjen.... att möta mamma och Ingvar på sjukhuset var hemskt.... allt var så förvirrande och det smärtade mig hårt att inte få svar på vad som skett.... även om det sades till mig flera ggr om att hon inte fanns kvar i livet mera ville jag inte tro på det..... än idag känns det overkligt..... jag kan inte ta bort hennes nr i telefonen....hur ska jag kunna radera det.... då känns det som det är förevigt.... och jag vill inte släppe henne än....
Mammas tårar smärtar mig enormt att se då hon otalet gånger gråter hejdlöst över att ha förlorat sin dotter.... (man ska väl ändå inte överleva sina barn)….
Charlotte (Trine Karin Myrheim) blev bara 39 år och 2 månader och 5 dagar.... min lillasyster som aldrig fick bli äldre än så.... VARFÖR ska livet vara så för.... varför skulle hon ryckas ifrån oss....
Tårarna bara trillar ner för mina kinder och jag kan inte beskriva den känslan av saknad som jag är fylld med till bredden....
JAG SAKNAR DIG SYRRAN
JAG VILL ATT DU KOMMER TILLBAKA TILL OSS
åhhh vad fint av dig mammas hjärta
SvaraRadera