Fortsätt till huvudinnehåll

Sorgen och julen... Mamma och Ingvar skriver.....

Charlotte som är enormt saknad av oss alla.

Detta skrev mamma i SN i december..... om hennes dotter och min syster.....
Sorgen och julen

Efter fem månaders sorg, frustration, hjälplöshet, ­lidande och saknad sitter vi nu inför årets största helg, julen. Vi som anhöriga har en stor önskan, att få tillbaka Charlotte men vi vet ju att det är omöjligt. Därför är det ont och svårt att fira denna högtid utan henne.

Hon älskade julen, få gå i affärer och gladde sig åt att få köpa julklappar åt alla hon älskade.

Denna jul sitter hon i himlen och har det säkert bättre med änglarna än här på jorden.

Vi läser nästan varje dag om hur psykvården inte fungerar. Vem bär ansvar för att vi har ­blivit av med en god och snäll syster, dotter, moster och en mycket älskad vän - saknad av familj och många vänner?

Gunhild (mamma)
_________________________________________________

Detta skrev Ingvar i SN i december.....

Var finns vården?

Charlotte hittades medvetslös på mindre allvårds­avdelningen. Intensivvårdsavdelningen tillkallades och hon togs upp till IVA, där man konstaterade ­dubbelsidig lunginflammation – efter att de hade lyckats få liv i henne.

Dag två ville IVA skicka henne tillbaka för att ”man kan inte ha sådana patienter här”.
Dag tre lades hon in på medicin­avdelningen.
Dag fyra skickades hon ­tillbaka till mindre allvårds­avdelningen för vidare vård där.

Hon dog efter cirka två ­veckor. Detta efter ingen tillsyn på nio timmar. Cirka 2.15 vet man inte om hon levde, bara att hon låg i sin säng. Nästa gång någon ­tittade till henne var ­klockan 11.10. Hur är detta möjligt? Personalbrist?

Vet att tre jobbade natt - vad gjorde de hela natten?
Förmiddagspersonalen - vad gjorde den hela förmiddagen?

Varför kan inte psykiskt sjuka behandlas som andra människor?

Ingvar Forsling
förvaltare, medmänniska

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Hem och hem igen....

I veckan som var hade jag en åter resan till Svedala... En resan som på sätt och vis kändes skön att få göra för jag skulle hinna med att få träffa mina barn Alexander, Linnea, Fredrik och Alicia, Linnea's nybildadefamilj med sambo Sebastian  och mitt barnbarn Tintin I övrigt var resan avsatt för något helt annat. Jag skulle på rättegång för familjeangelägenheter... Det tog inte många timmar och jag hade mer tid att lägga på familjen med flera. Vänner var något som dock inte lång på prioriteringen. Det får bli nästa gång. Många hörde av sig men min tid räckte verkligen inte till. Tack mina kära och nära för förståelsen, jag lovar bättre nästa tillbaka resa. Hur var Svedala.... Kallt KALLT och åter Kallt... Snön låg på marken och det var urrigt och riktigt kyligt.... Det var så kallt att det gjorde ont i kroppen. Min hemresa gav av tillbaka till Thailand och Mae Phim redan på onsdagen. Så det var verkligen intensiva dagar. På bilden är vi samlade alla.... Jag Gabriella med barnen, A

Sova eller inte sova på dagis/förskolan....

Anna Wahlgren  är en kvinna som fött många barn och som debatterat mycket om barn och barnuppfostran och har även skrivit en del böcker.... "De blir slutkörda på dagis – för att kunna somna på kvällen. Men nu varnar experten Anna Wahlgren: – Att slopa vilan för små barn är lika farligt som att svälta dem" Jag kan bara hålla med henne om detta.... barn sover då de behöver det om dagen... och de lägger sig om kvällen ändå..... detta av mina egna erfarenheter.... visst finns det undantag... men oftast är det så att barnen somnar gott om natten även om de sovit på dagen på dagis/hos dagmamma/hemma då de är omkring 1 till 5 år...... Många föräldrar ger förskola med flera stränga förhållningsregler om att deras lilla barn inte ska sova om dagen alls.... o om de sover får de max sova 30 minuter och så vidare..... "BARNTORTYR" tycker Anna.... och visst kan man säga att det är så för en del barn.... att inte få sova då man är helt slut på dagen efter många aktivitete

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela