Fortsätt till huvudinnehåll

Evig kärlek....


Är det möjligt att känna evig kärlek för varandra hela livet....
Jag tror det...
Jag har trott ett par gånger att jag sprungit på mannen i mitt liv... lev tillsammans ett tag eller träffats ett tag och sedan har det visat sig att så var inte fallet....
Många förhållanden slutar med skilsmässa/separation.... vad beror det på.... stress... stress in i förhållanden för att man vill så innerligt vill tro på den eviga kärleken... som sedan slutar med att man inte håller som ett par för livet... övergång till vänskap.... över gång till ovänner...
Finns det biologiska mekanismer som kan göra så att två personer finner varandra i ett livslångt kärleksförhållanden....
Jag vet idag att jag har just träffat den livslånga kärleken.... hur jag kan veta det....
Jag har en helt annan känsla för den man som jag lever mitt liv tillsammans med idag.... en känsla som inte går att beskriva med ord eller i handling...
Känslan som jag har är en känsla som bara blir djupare och djupare och mera intensiv.... och jag har en känsla av förälskelse varje dag som om det var helt nytt... ändå har vi varit tillsammans i 6 år snart...
Vi överraskar varandra och vi tar varandra inte förgivet... vi möter varandra varje dag med ett leende.... vi finner tillfällen och tid för och med varandra.... ändå har vi mellan åt alla 8 barn hemma.... och kan ändå i allt finna tid för dem och finna tid för oss som par....
Jag tror på min livslånga kärlek som jag funnit med och tillsammans med Patric Myrheim (tidigare Almkvist).



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Mitt namn...

 Många gånger har jag skämts för mitt namn för att det är så udda... andra gånger har jag varit stolt över mitt namn... Som barn sa alla mitt hela namn och inget annat... jag hade inte "nickname" heller... det var inte förrän jag kom upp i högstadiet som jag blev kallad Gunsan eller Myran... Jag svarade på båda dessa namn... dessa namn hängde med mig fram tills gymnasiet tog slut... sedan blev man liksom "vuxen" på något konstigt sätt...eller... hur det nu var... I alla fall så träffade jag en kille vars mamma hade liknade namn som mig så han kortade liksom av mitt namn och kallade mig bara för Eva... Ett namn som sedan har blivit kvar sedan dess. Visst använder jag mitt hela namn då jag skriver under och då jag är till sjukhuset, tandläkaren, med mera... men det är ju så att då står ju mitt hela namn och det är ju mitt tilltalsnamn som då används.... Eva är ju bara mitt halva namn liksom. Det är min familj sedan barndomen och min närmaste barndomsvän som säger hela...

Upp och ner.....

Det känns som vid varje motgång bryter jag ihop. Jag vet inte varför…är det för att jag har gått och hållit så mycket inombords? Är det för alla förändringar jag står inför? Alla beslut jag måste fatta? Det nya kapitlet jag står inför? Livet är som en berg-och-dalbana och vissa gånger hamnar man i djupa dalar och då känns det hemskt men snart går det uppför får man väl allt hoppas...... 

Leken...

Vi ser på leken på olika vis.... barn ser på leken på ett sätt och vi vuxna ser på leken på ett annat vis..... Barn leker i hopp, skutt och spring... de ger sig hän... Vi vuxna ser många gånger helst att barnen leker lugna lekar För att förstå barns lek måste man ge sig in i leken... vara delaktig... våga släppa loss... låta sig ryckas med i det som sker och ta roller.... För att kunna göra det måste man iaktta och observera en stund.... inta det som sker i leken och sedan bjuda in sig i barnens lek.... För att kunna göra det så måste man lägga ifrån sig alla måsten och krav.... och låta leken få ta tid och ta plats för stunden. Vad man sedan gör kan vara olika..... rollekar, rita, spela sällskapsspel med mera.... Barnens arena är stor och större än vad vi vuxna kan se.... Möjligheten till lek finns överallt och det gäller bara att se det med barns ögon.... och för att kunna göra det måste man sätta på sig glasögonen för leken för att kunna se det som de ser.